Etikettarkiv: Stämningshöjare

Därför blir det slutspel…


Igår listade jag fem orsaker till vad vi skulle skylla på om vi mot förmodan hamnar i den så förhatliga kvalserien. Jag vet inte om det var min inkompetens allena som gav inlägget bottenbetyg eller om det eventuellt var att ämnet är otrevligt att läsa om men det är alltid bättre att folk är förbannade, snarare än helt likgiltiga.

Hur som helst, så tror jag faktiskt mer än någonsin på slutspel. Jag vet att jag har varit negativ under början serien speciellt med tanke på hur lamt allt kändes. Om jag istället nu lyfter upp mina pekfingrar och känner vart vinden blåser så hittar jag fem troliga orsaker till att vi ändå lyckas hamna på rätt sida strecket:

– Vi har fått stabilitet i försvarsspelet där fler spelare är aktiva vilket ger oss möjligheter till de sedan länge saknade spelvändningarna.

– Niklas Andersson blir aldrig riktigt dålig samtidigt som Lasu bara blir bättre och bättre.

– Laget har börjat vända matcher som man tidigare trodde var körda alternativt hoppades man på oavgjort i bästa fall.

– Vi har konkurrens på målvaktspositionen

– Vi har en fjärdekedja som går att använda och en mycket bra tredje kedja.

Sedan tror jag det är viktigt att komma ihåg att fördelen med en tajt serie försvinner om vi kommer högre upp. Då vill vi istället har långt ner till strecken och en tajt serie blir en nackdel. Man blir väl aldrig helt nöjd.

Nu är det ju lite av High-Stake-Poker att prata om slutspel när man ska möta HV i två raka matcher. Ett HV som helt förstörde min planering kring vilken match jag skulle se igår. När det stod 5-0 efter en period så kändes den matchens underhållningsvärde tveksamt. Jag bytte därför istället till att slökolla lite Linköping – Luleå. Frågan är om det var Luleå som var bra eller om det var LHC som var dåliga? Senast var det ju Frölunda som var dåliga och Luleå ännu sämre.

Eller hur var det nu?

Snart är det dax för lite HV-snax.

Annonser

Det blir kvalseriespel för att…


Låt mig få pröva något nytt… Det blir raka puckar istället för den vanliga sarg-hörns-snurr-bloggen:

5 orsaker till att Frölunda kommer spela kvalserien i vår:

  • Det finns ingen jämnhet i laget. På tre år har man egentligen aldrig lyckats bibehålla någon som helst jämnhet utom eventuellt under de två månaderna när man gick till semifinal 08/09.
  • Det finns inga egentligt kreativa centrar som kan servera mackor till våra målgörare. Den mest kreativa har haft skadeproblem och kommer antagligen bli skadad igen.
  • Den bästa poängplockaren är en 39-åring.
  • Det finns 10 eller till och med 11 lag som är bättre idag – varför skulle de inte kunna vara bättre under resten av säsongen också?
  • Tålamodet hos sponsorer och publik är på upphällningen – det tillsammans med hotet om kvalserien är inte optimala förhållanden att prestera för ett lag med självförtroende som en tonåring.

Imorgon ser vi vilka orsakerna är till att man spelar slutspel.


Nu är allt guld och gröna skogar!


Jag inser att det låter ironiskt. Men jag menar det verkligen, för det är så jag känner det efter den här matchen. Jag blir så förbannat positiv direkt efter match och sa till polarna att det är första gången på länge jag känner så här när det här hockeymatch. Man blir (tyvärr tycker kanske vissa i ens närhet) helt övertygad om att biljetter och TV-abonnemang är värt varenda öre.

Nu är jag ju otroligt enögd, men det kändes som att känslor och kompetens hittade varandra där någonstans i Kaffeburken. Precis motsatsen var känslan för mig mot Timrå. Men så är det, upp och ner mest hela tiden.

Oavsett hur matchen såg ut eller inte såg ut beroende på vem du frågor så konstaterar jag enkelt att det är fanimig inte lätt att vara Frölundasupporter. Ena sekunden sitter man och räknar kulorna i revolvern och i nästa så ber vaktmästaren att man snällt ska gå ner ifrån lyktstolpen.

***

Dagens match är absolut ingen bragd men jag tycker ändå att en stor skillnad på liknande segrar från förra säsongen, var att man inte blev så förbannat stressade vid 2-3 och egentligen inte innan heller. Även om den stresskänslan kanske är självförvållad hos betraktaren så var det ändå så att det fanns helt plötsligt lite självförtroende där ibland det som många dömt ut som spillror redan efter 2 matcher.

Jag hoppas att grabbarna tar med sig den känslan de hade idag till Scandinavium på lördag. För det finns många människor som behöver en sådan uppvisning.

Ahdrian är bara en av dem.


Det är fanimig ingen picnic att spela hockey i Göteborg


En sak vi eventuellt kan enas om är att när man vinner säger man att ”det spelar ingen roll hur det ser ut huvudsaken är att man vinner”. När man däremot förlorar så vill man ju kunna känna att antingen så har man varit med och kämpat om poängen genom hela matchen eller åtminstone sett ut som om man kämpar om poängen.

Om ett lag har ett spel som för betraktaren ser ut som både uddlöst, planlöst och viljelöst genom till exempel lobbskott i bröstet på målvakten, tama avslut eller ett nästintill åksjuke-framkallande irrande i sarghörnen det är då frågorna om laget verkligen gör sitt yttersta bubblar upp i det så endimensionella supportermedvetandet. Här har vi ett gigantiskt problem. För om publiken saknar förtroende för spelarnas vilja att vinna vad finns det då kvar att gå och titta på? Inte fasen slänger du ut 350 kronor på något som du inte tror på?

Jo det gör man! Om man har hoppet kvar.
Så måste det ju vara, den som buar måste ju verkligen känna sig sviken och frustrerad, just för att man någonstans hoppades på att laget skulle vinna, man kanske inte trodde – men man hoppades. Så det vi måste göra för att slippa buandet – för det är verkligen inget som jag uppskattar – vi måste ge upp. Inse att allt är kört och att inget kommer någonsin ändra sig. Allt är, efter endast två matcher, helt kört i botten och att vi kommer aldrig mer vinna en enda match eller kanske inte ens göra ett enda mål till. I de sista 159 perioderna av grundserien kommer FHC inte vinna en närkamp eller göra ett enda mål. Om vi kan hoppas på det istället så kanske vi kan slippa buandet?

Problemet är ju att det sista som överger människan är just hoppet.

Buandet är så kontraproduktivt att den som hemfaller åt dylikt beteende inte riktigt förstår vad det är man gör. För om man nu buar ut sitt eget lag kan man egentligen sätta sig i motståndarklacken och sjunga med. Det är ju det som är effekten: Ta energi från hemmalaget och ge det till motståndarna.  Även om jag vill inte gå så långt som att säga att till och med trumman är bättre än buandet så är det helt klart bättre för laget om man bara är tyst istället.

Helt knäpptyst. Något som vi redan idag är oroväckande kunniga om:

Den knäpptysta hockeymatchen med de buande supportrarna.

Det är fanimig ingen picnic att spela hockey i Göteborg.


Så här får man en ny klack i Scandinavium


När resten av mediavärlden lägger sin tid på att å ena sidan fördömma Aftonbladet och samtidigt själva leta med grävskopa efter vad det är de insinuerar så väljer jag att göra som varje normal person – fundera på hur Frölunda ska förbättra stämningen i Scandinavium.
Trots att denna fråga är en av de mer viktiga vi kan fundera över en dag som den här har det av 1400 programpunkter under veckan i Almedalen inte avhandlats ett enda seminarium, konferens eller ens ett ynka pressmeddelande vad Frölunda tänker göra för att komma till rätta med den allt mer tafatta och ynkliga stämning som brett ut sig i Scandinavium.

Jag vill därför dra mitt strå till stacken och leverera ett förslag till hur stämningen ska lösas.

Det finns ingen stå-plats i Scandinavium och det ser ut som att det aldrig kommer att bli någon heller. De enda som har möjlighet att stå är i sak klacken Goa Gubbar. Nu tycker jag iofs inte att det är rätt att kalla det klack utan snarare något av ett ”gille” eller eventuellt en klubb för folk som vill umgås i första hand och titta på hockey i andra hand samt sjunga lite i tredje hand. Detta är något jag skrivit om tidigare på Supportrar förenen eder.

Ett av problemen är alltså att det inte finns någonstans där de som vill starta en riktigt klack kan STÅ. Enda stå-platssektionen i Scandinavium är alltså upptagen. Det är ett problem som jag har en lösning på:
GG borde bilda en orkester!

Trumma och en dirigent finns redan. Vi köper några vuvuzuelas och placerar dem i utrymmet mellan sektionen A/B och rinken. Denna plats får namnet ”Orkesterdiket” och där kan de tuta och slå på trumman lite som de vill. Deras set-list skulle bestå av gamla barnlåtar som ”vi går över daggstänkta berg”, ”här är karussellen som ska gå till kvällen”, ”Idas sommarvisa” och andra godbitar. Va fan, släng in en psalm också! Barnen – som varit en av de mer prioriterade målgrupperna de senaste åren får på så sätt något att sjunga med i eller titta på. Dirigenten får en sån där härlig tamburmajor-utstyrsel med hög hatt och borstar på axlarna. Jag tror det blir succé! Invändingen är ju självklart att det blir förbannat jobbigt med tutandet och sjungandet under matchen, men se, jag har en lösning på det med!

De får bara spela i pauserna!

Djävulens advokat säger då självklart – Det kommer de aldrig gå med på. Åjo säger jag med följande argument:

– Orkestern kan sitta i baren under själva perioderna när det spelas hockey. De kommer alltså för ökade möjligheter att inmundiga sin egna nationaldryck i 3×30 minuter istället för som idag, 2×18. Det tror jag blir riktigt attraktivt! Fördelen är också att både tuta och trumma används klart mindre efter 60 minuters ölhävande vilket gör att sista periodpausen kan bli en rätt behaglig resa för oss som är där.
Nå vad väntar ni på? Det är bara att anektera hela sektion B och starta en hockeyklack utan trumma.

Vi andra kan fokusera på hockeyn istället.


Äntligen! Utveckling av ondo?


Äntligen skriker jag! Då är det sjävklart inte så att det är min favoritförfattare som fått nobelpriset utan rötterna till min glädjeyttring är att man börjar se formerna för en ny europeisk hockeyverklighet. Många är säkerligen upprörda över den utvidgning som Nordic Trophy genomför men inte jag.

Jag tycker det är helt rätt att någon vågar pröva något nytt. Tänk att få se lite mer högklassig hockey oftare än kanske 5-10 matcher under säsongen. Det hade jag verkligen gillat.

Nackdelen menar många att man blir av med historien och bakgrunden till många av matcherna. Men om det är ett vettigt argument då kan jag inte förstå att denna personen inte återupplivar IK Göta eller något annat gammalt svarvitt journallag, drar på sig ett par damasker och rörgrillor och kör några varv på bandyrinken hemmavid. Sen är det öppet att ta efter Pecka Lindmark i periodpauserna – röka på toaletten och dricka kaffe. Vi fyller på med några Mackföreståndare i ena laget och en försäkringsförsäljare i andra. Tränare och ledare blir stadens slaktare, tidningsbud och en f.d. skeppsredare.

Sen kan vi sitta där och läsa gamla PS från GP, skratta åt dålig humor och säga att det behövs verkligen ingen förändring – det är perfekt som det är.

Saknar ni den tiden? Antagligen inte för de som var med under den tiden är inga storkonsumenter av varken internetporr eller hockeyns dito.

Att värna om sin historia är inte en fråga om att allt ska vara likadant, utan det handlar om att veta varför man befinner sig där man gör.

Däremot ska jag gärna säga att det är absolut inte säkert att det är just en Europaliga som vi får se, men de deltagande europeiska lagen sätter självklart press på de som handlar(?) efter den något motsägelsefulla devisen – Vänta och se!

Om vänta och se hade varit ett sätt att utvecklas hade jag suttit här och skrivit på en träplatta med huggmejsel och sedan skickat mina inlägg till mina tusentals läsare med en farm av brevduvor. Fattar ni hur mycket fågelbajs det skulle finnas överalllt? Och förstår ni hur tråkigt det hade varit att vänta på att få en kommentar publicerad? Nä precis.

Jag tror att något måste göras för att få tillbaka en mer kvalitativ ishockey i Sverige och därmed glädjen att titta på den också. Som det är nu befinner sig svensk hockey i en situation som jag skulle beskriva som ”ett korthus på lerfötter”. Det kan när som helst ramla ihop och då kanske vi upptäcker att vi har ju inte ens den näst-bästa hockeyn i Europa längre. Å andra sidan kanske inte det spelar någon roll för rent historiskt är vi ju fortfarande en av de största hockeynationerna i hela vida världen.

Historiskt alltså.


Spotifriday – hockey och musik hör ihop


Det känns lite pirrigt inför morgondagen. Så jag väljer att fokusera på spotify idag. Det blir helt enkelt vår första Spotifriday tillsammans…

Idag är det fredag och jag och Frölunda hittade tillbaka till varandra efter en härlig batalj. Det var helt enkelt roligt att titta på hockey igen. Det var ett tag sedan sist – rekordmatchen tror jag. Även om morgondagen har en match som ser allt annat än positiv ut så tycker jag vi passar på att njuta av dagen. Dock inte till hip-hop eller dansband utan vi slänger in något nytt låt i Snackets spotify-lista.Ett av världshistoriens deppigaste band som av någon anledning gjort en av gladast låtarna.

Vad passar bättre att lyssna på än The Cure en Friday som den här [Youtube].

Det var mycket snack om gangsta i förra inlägget. Jag är själv ingen större fan av Gangsta rap men la in en gangsta rapparen i spellistan. Dock inte en gangsta-låt utan valde att återuppliva ICE-T:s gamla Body Count. Det är rätt bra hockeymusik…

Kör hårt vänner!

Ta mig till listan  – Hockeylåtar – FHC-Snacket

***

För övrigt, Thomas Kuben Andersson var helt värdelös igår… Vilket inte per automatik behöver betyda att jag tycker att Frölunda missgynnades.


Eftersnack FHC-SAIK: Dah Lundh Bitches eller The Ulfz-Stefanz?


Gårdagens match visade på något som jag saknat mer eller mindre hela säsongen: Energi och ork att vända en match och att göra det på ett sätt som innebär att man kan vinna hockeymatcher. Hela hockeymatcher, inte bara i 1:a och 3:e perioden.

Det blir väl snart smeknamn i pressen som Ulf-Stefan eller Dahlén-Lundh.  Jag hoppas på något mer rough med koppling till gangsta rap: Dah Lundh. Gårdagskvällen påminde mycket om Gangsta-rap-hockey från period två och framåt. I första akten var det The Ulfz-Stefanz som bjöd in till dans med vidöppen dörr. Spelarna halkade omkring på dansbanan utan att egentligen bjuda in till varken styrdans eller foxtrot. Bäckman tror jag försökte sig på någon form Snurra-på-rygg i mittzonen. Det var slött, andefattigt utan energi och inte heller hade vi någon som förde i Frölunda.

I början på andra vaknade dock laget till. Det började med att Uffe D stod längst bak som en riktig Daddy Pimp, han tuggade sitt tuggummi, stod mer armarna i kors och tittade på hur hans side kick Lil’Lundh pushade sina bitches efter en första genant påsättning av ett par norrländska dansbandsartister i gulsvarta folkdräkter. Publiken fick som vanligt ont i hela hjärttrakten och ljudnivån var i klass med en fransk mim-föreställning.

I takt med att käken på Uffe D gick fortare och fortare sprang Lil’ Lundh omkring framför sina bithces and ho’s i båset med ännu mer energi. Han svingande sin Pimp-käpp över dem, han pushade och uppmuntrade. Scenen såg ut som en blandning mellan New Jack City och fågeln i Kalle Anka på julafton men till slut så började några tips leta sig in i ryggmärgen:

Man spelar hockey i 60 minuter. Allt behöver inte avgöras första 20.

Det är lika fräckt att skjuta en fjös-puck mot mål när matchen pågår än att vänta på att slutsignalen går.

Helt plötsligt så fanns det något vi saknat hela säsongen och som gör att man kan vända matcher. För det första en motståndarmålvakt som var lite som plåttväg med hål i.  Jag tror inte Hadelöv lyckades hålla mer en fåtal puckar utan returer.  För det andra en vilja att komma fram till mål. För det tredje en gammal klassisk GBG-tjomme som lyckades med det som Goa Gubbar lyckas med en gång per säsong – få igång hela hallen. Stämningen var bättre än på mycket, mycket länge. Detta gav kraft och energi till Da Lundhs bitches att fortsätta pumpa hela vägen in i kaklet.

***

Vi ska inte tro att allt vänt och att det nu är frid och fröjd, men förhoppningsvis kan sättet man vänder den här matchen ge laget tillräckligt med förstånd att spela med mer smartness än man gjort tidigare. Kanske kan vi då få se mer glädje på läktare och på isen även i framtiden.

***

Om detta var en viktig match väntar antagligen en ännu mer ångestfylld batalj på lördag. Ödesmatch kallar Aftonbladet det. Om man verkligen har gjort den analysen på riktigt eller om man bara vill vara dramatisk ska jag låta vara osagt, men visst fasen blir jag yr bara jag tänker på det.

Då jäklar hoppas vi att det blir mer Gangsta-hockey från DahLund.

***

Stämningen skulle må bra av att Goa Gubbar kompletterades med folk runt om i arenan som drar igång stämningen. Vi vet att ena långsidan är rätt glada på att hänga på samtidigt som J-K-sektionen ofta också tar initiativ. Detta är inget GG har någon ära i – tvärt om – de brukar inte alltid hänga på och gör de det så hoppar de rakt in och förstör den takt som fanns från början.


Eftersnack TIK-FHC:Nu ser vi framåt!


Har någon annan sagt det bättre?

Då behöver man inte säga det själv:


Rekordmatchen: Brynäs – Frölunda = Vem Bryr(näs) sig?


Seriöst,  vem i detta avlånga land bryr sig? Inte jag och inte du. Allt fokus ligger på nästa match. Jag kan helt ärligt säga att det är svårt att uppbåda energi till söndagens match mot kryssarna Brynäs. Att Frölunda i likhet med Brynäs har fler kryss än en helgarderad tipskupong gör knappast inte att pulsen rör sig något nämnvärt utöver det som behövs för att uppehålla de livsnödvändiga systemen som andning och puls.

Detta kan omöjligt bli en match att minnas.

Omöjligt.

Jag ska villigt erkänna att vad som händer mot Brynäs har knappast mer betydelse än vad Zlatans tatueringar har för mig och egentligen borde ha för övriga sportsverige.

För er som vill ha en införrapport föreslår jag tidigare inlägg där jag kräks floskler.

Om jag ska se matchen med sju öl och fem polare?

Hade Chaplin käpp, hatt och en konstig mustasch?

***

Appropå Mustasch.

Jag upptäckte att Mustasch ska spela på Ullevi på måndag. Det är stort! Ullevi alltså. Men det är också stort att det hårigaste rockbandet som Göteborgs överläpp har odlat fram har gjort en sjusärdeles bra låt som ska framföras utomhus inför drygt 31 000 människor.

Det är bara en sak jag ser fram emot. Pulsen kommer vara på topp och musiken verkar också den kunna möta på en likvärdig nivå. Vi hoppas också att vi slipper en repris på Örtendahls invigningstal från Campus.

När det gäller just det invigningstalet som Örtendahl höll kanske kan finnas på en att-göra-lista. Blir det över 5+ så kan han få komma ut och köra det. För ett så temperatursänkande tal har jag aldrig varit med om.

Ja ja… Det är inte långt kvar nu och jag hoppas jag hinner med en sväng inför-dravel innan vi drar till Nya Ullevi och kollar på ishockey.

***

Förövrigt kan en sådan ödmjuk människa som jag bara böja mig för den beröm jag fick av Pappalito på hans blogg http://www.pappalito.se. Jag förstod redan första gången jag läste på hans sida att han har rätt i det mesta han skriver. I det här fallet har kanske rätt igen.Om inte annat så klicka in på hans blogg efter en Red Wings förlust – (eller vinst) för lite läsning om sådant jag inte kan någotting om. Hockey på liten rink i ett land där hamburgare betyder husmanskost.

Fortsatt God Jul vänner!

/Er ödmjuke, alltid snackande.