Etikettarkiv: Frölunda

Livet i valfritt däggdjurs ändalykt


Framtiden är ljus! Det är bara just här och nu som det är mörkare än i ett arsle. Lukten och känslan är också detsamma som den eventuellt skulle vara i valfritt däggdjurs ändalykt. Men kom ihåg de klokheter som vuxit fram över flera tusensårs tillkortakommanden!

När det är som mörkast är det som närmast till räddning.
När du är på botten finns det bara en väg och det är uppåt.
När alla pengar är slut är det bara en dag kvar till den 25:e.

Men inte i vårt fall – för när du tror att det inte kan gå ännu mer åt helvete åker man på en käftsmäll mot AIK. Så uppenbarligen fungerar inte dessa uttryck för oss FHC-supporters. Anledningen är enkel. Dessa uttryck har kommit fram genom tusen års av erfarenhet av hur man ska förhålla sig till en helt uppgiven situation samtidigt som hockey egentligen bara har spelats i knappt hundra år – FHC ännu kortare. Därför kan man ta sikte på de där uttrycken med ett vristskott och skicka dem rätt ut i periferin.

Vi som håller på Frölunda, vi har slutat tro på att ”när allt är som mörkast är ljuset som närmast.
Vi som håller på Frölunda kan summera våra erfarenheter av en situation som denna genom att citera den så kärnfullt formulerade repliken av Vildvittrorna i Ronja Rövardotter:

Nu [jävlar] ska blodet flyta.

Såna är vi. Nu jäklar går ingen säker, här ska det sparkas och uppropas mot både det ena och det andra. Och det kan jag säga drevet börjar verkligen varva upp här på västkusten. På väg till jobbet såg jag idag en mob som drog igenom stan med högafflar, varm tjära och fjädrar för att skicka både spelare, tränare, ordföranden, VD och maskotar ut ur stan. Det är med andra ord mer eller mindre som vanligt här i vindens huvudstad. Enda skillnaden är att den här gången är det allvar. Ja, beroende på hur allvarligt hockey kan bli.

Problemet är att varje skrik på förändring i Frölunda har föregåtts av mer eller mindre helt vanliga förkylningar medan den här åkomman är något mycket mer allvarligt. Vi har botat vanliga förkylningar med gips, cellgiftsbehandling och penicillin. Nu när benfan är av på tre ställen har vi inga botemedel kvar. Så vad göra?

Ja det är något jag behöver tänka på. Även jag som kört samma sväng sen bloggen startade behöver fundera över något nytt att komma med och med det korta förstånd som undertecknad har är det en minst lika stor uppgift som laget har framför sig.

Men det finns ändå saker som är konstiga:

Viklund? Vad håller han på med?

Vi har haft spelare som Fabbe och Nordqvist som fick gå. Vi har sparkat spelare och inte kunnat förlänga med till exempel Plüss men Viklund fortsätter att blanda kortleken med bajs för att sedan dela ut dessa sporadiskt under 60 effektiva minuter. Han är kvar. Hedman är kvar trots sämst plus-minus. Förra året var det Viklund men det känns som hugget eller stucket.

Det är för mig två spelare som varit precis så bra att de får vara kvar trots att det är mer än tillräckligt dåliga/ojämna för att få packa trunken och åka vidare.

Nu går i varje fall jag ut i ladan och vässar mjölkningsapparaten till kossorna. För att det kan Frölunda behöva – en riktig kassako om man ska ta sig ur den här prekära situationen.


Inför FHC-DIF: Jobbet räddar mig från hockeyn…?


Det är alltså en sån vecka där jobbet tar fokus ifrån viktigare saker. Inte bara att jag sitter här och hoppas på att få en ny Desire HD inom det närmsta utan också att jag tvingas iväg på någon form av intern konferens där vi ska diskutera ”framtida strategier”. Det kan ju låta lite fancy-prancy men det kommer säkerligen vara lika upphetsande som att se Frölunda spela 5 mot 3, dvs frustrerande att man inte kommer till skott.

Uppenbarligen kommer jag sitta på någon mer eller mindre välbehövlig middag vid matchstart och om jag kan hålla nere stämningen på noll under hela middagen kan jag vara tillbaka på rummet och min radio redan vid 20.00. Allt handlar om att sucka, titta upp i taket och gnola på gamla låtar som ger folk ångest så kommer stämningen snart vara nere på noll.

Kom ihåg: Det finns inga medarbetare – bara MOTarbetare. Och det är just den rollen jag ska implementera under dagens övningar.

***

När det sen gäller matchen så pratade Challe senast om att Frölunda var ett skadeskjutet djur och det var tydligen något positivt. Men en gammal Savann-rutinerad halv brittisk imperialist räv som jag har jag en annan uppfattning. De är just de halvskadade lejonen som tar med sig sin motståndare i graven med ett desperat anfall. I fallet mot Modo så fungerade det utmärkt men hur blir det mot järnkaninerna?

Jag hoppas naturligtvis att man kan fortsätta jobba med åtminstone en fungerade offensiv kedja. Om sedan Honken kan hålla sin andra nolla i Frölunda-karriären så ska vi nog kunna ordna oavgjort i varje fall.

Skulle allt gå åt helvete – alltså att stämningen på middagen är på topp och Frölunda spelar rutinhockey utan glöd och själ så kan jag i varje fall säga att jobbet räddade mig från hockeyn.


På botten ser man allas sulor och lever på andras smulor.


Det är lite tungt idag. Vilket innebär att vi firar stora ögonbryns-rynkar-pannan-i-stora-veck-dagen. Med det menas att vi sitter lite till mans och funderar kring, kanske  inte vad det är som är fel utan snarare vad som ska göras. Det kan tyckas märkligt för ofta måste man veta vad som är fel för att kunna veta vad som ska göras. För mig kvittar det vad som är fel – det viktiga är att man hittar något att göra åt eländet.

Man får ju ofta den frågan från mindre bemedlade tänkare som inte riktigt bryr sig om Frölunda. Deras intresse för vad som är fel har inte några djupare orsaker mer än att det just du råkar vara en kontorsgranne man träffar över morgonkaffet eller en avlägsen släkting på en fredagsmiddag.

Vad är det som fel i Frölunda…? Just making conversation, tänker de när man skrumpnar ihop, suckar och svarar som alla andra: Jag vet inte.

För som det är nu kan egentligen ingen säga vad som är fel mer än att man spelar inte tillräckligt bra ishockey.

Vissa säger att laget är dåligt – visst kan laget vara dåligt men det innebär att  2 värvningar skulle kunna vända på skutan – sån är inte min känsla. Jag tror inte det gör varken från eller till just nu.

Vad laget måste inse är att om man som spelare känner att man inte tillför något så bör man trycka på eject-knappen och säga till fans och lagkollegor: Jag är inte personen som vänder det här. Ni ska inte behöva vänta på att jag ska börja spela hockey för att det ska gå bättre. Jag kastar in handduken och ställer min plats till förfogande.

Det borde man göra. Man borde också fråga sig om det är så att tålamodet är så jäkla kort i Göteborg som Ahdrian nämnt tidigare, varför dras vi då med så många spelare som egentligen inte tillfört någon form av kompetens de senaste åren?

Jo för att ju dyrare värvningar, ju mer prestige desto mer slack i linan mellan speltid och vad man tillför. Har man en dyr investering så vill man ge den en chans att lyckas.

Egentligen har jag aldrig förstått varför man ska ge folk så förbannat mycket tid hela tiden: Är man här för att spela ishockey så ska man göra det snarast möjligt. Tålamod ska vi ge till juniorer och tränare men inte till spelare som är här för att leverera. LEVERERA.

Oavsett om detta skiter sig till dansmusik under säsongen som kommer så är i varje fall jag tacksam för att ha fått uppleva två SM-guld varav det ena med ett lag som var så inihelvete bra att jag får framfall och näsblod på samma gång.

Nu tar vi och lyssnar lite musik istället. Ett band som stod för bästa hockeyminnet detta året när de plockade upp Hjalmarsson på scen under West Coast Riot.

 

 


Inför FHC-TIK: Det kommer aldrig att gå…


Jag hatar verkligen att tippa matcher mellan Frölunda och Timrå, speciellt när de spelar i Göteborg. De har på något jäkla sätt lyckats att bärga hem poäng varje gång de är här. Men det är också för att det är en riktig soppa att klura ut vem som är vem i de här två lagen. Senaste mötet förklarade jag det som så här:

Jag vet inte om det är just därför de här två lagen är så svårplacerade och matcherna ofta svårttippade. Tittar man på lagens gemensamma historia påminner det mer om en riktigt slarvig trekant där både släktband och lojaliteter, hålrum och lemmar gör det svårdefinierbart att urskilja vem som är vem. ”Är det din eller min hand?” hör man ofta det frågas i den dunkla hallen. Vart börjar den ena och slutar den andra?
Jag har ingen aning.
Det är nästan som att de två lagen växt ihop i en illa genomtänkt symbios full med intrikata släktband och förbjudna relationer.

Oavsett vilket så måste man väl komma med någon form av profetia. I klassisk negativ svenskhet konstaterar jag med hälften uppgivenhet och hälften lathet: Det kommer aldrig att gå.

Det kommer alltså aldrig att gå…

Vilket fantastiskt bra uttryck – ingen press, inga förväntningar – det är ju faktiskt helt omöjligt att misslyckas.

Det är just den inställning som ligger till grund för det mesta av alla framsteg som gjort i dagens samhälle. Alla känner ju till fortsättningen på citatet – ”I have a dream – men skit i samma för det kommer aldrig att gå” vissa hävdar till och med att det var Dr King som myntade uttrycket.

Eller vad tror ni att kungen av Spanien sa när Columbus ville hitta sjövägen till Kina?  Enligt sägnen var det just detta han sa:

– Nä du Christofer, det där kommer aldrig att gå!

Som tur var hade han dock en drottning som hade en annan inställning till det omöjliga. Ja tack och lov för drottning Isabella, som indianerna brukade säga i slutet på 1400-talet.

Den som haft mest nytta av uttrycket kan faktiskt vår käre Son i sandaler och långklänning ha haft – Han sa ju till sina lärjungar precis innan han gjorde vin av vatten:  – Ha! Kolla här grabbar, det här kommer aldrig att gå!

…gissa om han blev förvånad.

Så i likhet med snickaren från Nasareth hoppas jag självklart att Frölunda kan överraska mig med allt det som jag inte förväntar mig.

Så kära hockeyspelare: Gå nu ut i ishallen och säg till varandra: Det här kommer aldrig att gå!

Och skulle det nu bli precis som vi förväntade oss så kommer jag bara förnöjt både konstatera och sucka fram ett uppgivet:

Vad var det jag sa?


Mina två ören… eller pausunderhållning


Det är ju ingen idé att lägga för mycket tid på skitsnack och allmänt negativt gnäll här på FHC-snacket, speciellt när man själv inte bryr sig speciellt mycket. Så som en service till er läsare tänkte jag tipsa om några små inlägg från håll där euforin och frustrationen kan verka ångestdämpande för er med Frölunda-sympatier. Så fram till att jag har kravlat upp ur min mörka håla som just nu påminner mer om den där björnfällen som Christer Pettersson vek ut sig på, så passa gärna på att läsa om något annat:

Fröding lever i bloggsverige! Han heter dock inte Gustaf utan Black Boris. Hans rim är full av reson i en betraktelse av Järnkaminerna(?). Ja för oss utomstående är det svårt att skilja agnarna från vetet eller kaminerna från råttorna, så jag ska låta det vara osagt men underförstått, att från mitt perspektiv med snålblåsten från västerhavet i örat så stämmer den rätt bra in på de flesta Stockholmssupportrar… http://blackboris.blogspot.com/2010/10/svansfans.html

Ångestfaktor 5 av 10

Euforivarning: 7 av 10

HVBloggaren tipsade om en hemsida som hette rent-a-killer. Jag är dock osäker på vad Z egentligen menade. Det jag däremot vet är att för oss som mer än gärna vältrar oss i ångest hos de lag som ”bara ska vinna alla matcher” så har den här bloggen gett åtminstone mig ett vattenhål och möjlighet till andrum i dessa bistra tider. Nu vann de visserligen senast – men som Frölundasupporter vet vi att det är bara ett steg närmare nästa förlust.

Ångestvarning: 9 av 10

Euforivarning: Stigande…

***

Bättre Hockey

Att tipsa om en av de större bloggarna om ett av de mindre lagen från en av de mindre städerna kan kännas som over-kill. Men för mig som inte sett Luleå som mer än ett defensivt gärdsgårdslag som precis haft råd med grindslanten de senaste åren så är transformering total. Det är lätt att unna Lasse att få uppleva lite bättre hockey

Ångestvarning: Ja garanterat

Euforivarning: 10 av 10

Sarg Ut har dukat under av utmattning. Det känns som det lika väl kunnat vara jag som skrivit detta inlägg. Vilket gör det desto mer mänskligt. Jag är övertygad om att Elitseriens hårdaste ord-ekvilibrist kommer hitta ny inspiration så fort kvalserieplatsen strax framför Frölunda är klar. Va fan, det blir ju nästan som i Elitserien och så får vi vinna lite också…

Ångestvarning: 9 av 10

Euforivarning:1 av 10

Pucksnack är kanske riktigt en lika emotionell blogg som den undertecknad skriver. Men helt klart dyker det upp frustration och tendenser till viss uppgivenhet. Samtidigt finns det en återhållsamhet som balanseras av viljan att skriva för oss som undrar vilken som är den senast ny-komponerade kedjan vi ska sätta vårt hopp till. Vi som följer mer än vad som är friskt vet att det är ett heltidsjobb.

Ångestvarning: 6 av 10

Euforivarning: 5 av 10

Kanske skulle vi få Nubben att sjunga den här refrängen för oss som besöker Scandinavium på nästa hemmamatch?

…tar mer än gärna emot några förslag till bättre låtar som Nubben eller Ahdrian kan sjunga duett på.


Reality check: Bottenlagssupporterbloggen


Vi ligger sist. Riktigt mycket sist. Man har pratat om att det finns problem med målskyttet men att defensiven varit OK. Nåja. Det finns ingen som gjort färre mål än vi och med en match mindre spelad så är det bara två lag som släppt in fler. Bra defensiv och en härlig inställning som tyder på att vi fortsätter med att se det positiva i det som egentligen är fullt oacceptabelt.

Det spelar liksom ingen roll längre. Det är bara att kavla upp skjortärmarna och stirra sanningen i vitögat: Jag är supporter till ett bottenlag. Inte för att jag är van att umgås med vinnare men det hade varit trevligt om åtminstone hockeylaget Frölunda HC orkade med att göra några mål. Efter att ha sett spelare i laget passera igenom Göteborg som bilarna tar sig igenom Tingstadstunneln en morgon – knôkfullt men det går om man bara har lite tålamod – så hoppas jag vi slipper se fler nya spelare. Problemet beskrivs bäst med en liknelse:

Har man bara en hammare i verktygslådan tenderar allt att se ut som spikar.

I klartext:

Har man pengar i kassan så tenderar alla lösningar handla om att spendera mer pengar.

Uppenbarligen är inte pengar heller allt för trots ”feta” värvningar för tredje året i följd är vi återigen tvingade att komma på en lösning efter att säsongen har börjat.

…nu är jag lite orättvis för det finns ju ytterligare ett verktyg och det är sparken. Men å andra sidan så vet vi att Frölunda tenderar till att driva hälften av de olika Elitserielagen genom att stödavlöna sina tidigare misslyckade värvningar, så helt utan pengakoppling är inte det verktyget heller.

Låt mig förresten ge min syn på framtida värvningar. Är det någon gammal Timrå-spelare eller en tidigare misslyckad NHL-spelare igen så skickar jag fanimig årskortet, medlemskapet, digitalboxen, biljetter, tröjor och den här bloggen rätt ner i Göta Älv. Okej, jag vet att det inte kommer hända. Men känslan är att om det någonsin ska bli ordning på torpet måste det finnas en relevant press på de som spelar. Hur vi än vänder och vrider på deras till korta kommanden så är det deras jobb att lösa biffen och inte någon som ännu inte är värvad.

Det var det som var förutsättningarna när de skrev på och det har fortfarande inte förändrats bara för att man inte kan få det att fungera.

Nä fy fan för ishockey. Nu ska jag se till att någon pissar mig i ansiktet också så kan jag säga att åtminstone den här dagen bjöd på en ny upplevelse. För risken är överhängande att morgondagens Timrå-match snarare bjuder på samma förbannade ärtsoppa som alla andra torsdagar. Med samma konsekvens: dürchfall.


Rock bottom! Here we come


Det är inte så att jag är expert på ishockey. Jag vet en hel del om olika spelare, lag och ligor men för den sakens skull sätter jag inte lika-med-tecken mellan det och expert på ishockey. Men om jag ändå ska titta på hur jag ser dagens situation så är det ett visst beteende som jag tycker är återkommande på planen i de matcher som spelats. Men innan ni fortsätter att läsa tycker jag ni ska köra igång klippet längst ner i texten. Det kommer ge er rätt stämning och hjälpa er att se på Frölunda ur ett nytt ljus.

Tänk så här:

Om du har två backar och en målvakt som, turas om att göra misstag i varje match och kryddar det med ungefär lika många forwards som är inte gör sitt hemjobb då går det oftast inte att skapa en fungerande defensiv.

Slänger du sedan in en offensiv med backar som sällan träffar mål och ytterligare forwards som inte är framför mål för att täcka eller plocka upp returer då kommer du också kunna stoltsera med ett impotent anfallsspel.

Redan här har du ett lag som av naturliga skäl inte kommer vara varken underhållande eller speciellt pålitliga. Scannar man då av poängligan och ser att det också saknas spelare som har en konsekvent poängproduktion då borde det ringa någon form av varningsklocka.

Ett sådant lag kommer inte att ha självförtroende nog att förändra sin situation med inställningen ”vi är bättre än så här”.  Det kommer heller inte hjälpa att ställa krav på publiken – som redan givit allt av sitt förtroendekapital till föreningen.

Detta tillsammans med en marknadsföring som insinuerar att du är välkommen att se på ett lag som har ambitionen att vara ett av Europas bästa bäddar för problem och för noll tolerans från sin publik.

Det finns problem på alla möjliga håll men grundproblemet är att man inte lever upp de till de förutsättningar som ges och har givits laget/föreningen/företaget under flera år. Inte förrän nu börjar den lilla lekstuga uppbyggd med pengabuntar staplade runt föreningen och laget naggas på och det som då syns där på andra sidan pengamuren är en verklighet som är allt annat än attraktiv: Det finns folk så är mer än trötta på hur deras pengar används, det finns krav som ibland är orimligt höga men ändå mer relevanta än de som ställs på lag med uteliggar-ekonomi och det finns framför allt ett stort missnöje med att många går hem ifrån Scandinavium med en undran om spelarna verkligen bryr sig och om det Frölunda man följde under många år finns kvar…

Det är vad jag kallar ”sitta i klistret”.

Min slutsats är att även om denna onda spiral pågått under ett antal säsonger så börjar läget bli prekärt. För det finns inget som pekar på att den ska gå att vända innan vi insett att vi är riktigt jävla illa ute alternativt når rock bottom.

Jag hoppas på det först nämnda.


Matchdag


Matchdag…  Vilka olika känslor det ordet frambringar. Matchdag i slutspelet är mer som en bubblande känsla om att det är något viktigt på gång samtidigt som matchdag i grundserien inte har en riktigt lika energigivande förväntan runt sig. Den matchdag vi har framför oss idag är något vi allt mer lärt känna igen de senaste åren: Nystart, revansch, spänning och tveksamhet är bättre ord för att beskriva hur det kan kännas i den situation vi nu befinner oss i.

Vi har alltså värvat in en kille från Luleå/Timrå/Ryssland som får chansen mellan Tomi och Nicke. Hans eventuella framgång på den positionen får vi väl vänta med att utvärdera, men visst skulle det vara kul om han var mer lik Johnson i spelsättet än någon av de tidigare försöken som genomförts.

För er som följer Wild West Support var det en mer än intressant artikel igår där de två herrarna fick ”bemöta” den kritik som finns på forum kring att de dels behöver bänkas, dels behöver säras och dels behöver lämna plats åt någon som är yngre. Resultatet blev emellanåt rätt olustigt där två mycket rekorderliga herrar fick sitta och svara på kritik som anonyma, enögda, förändringsskrikande supporter skrivit med anledning av seriens något tveksamma start. Låt mig säga så här: Det var inte direkt rättvist för någon av de inblandade. Inte för forumskrivarna och  definitivt inte för herrarna Andersson/Kallio.

Deras svar kommer i affekt och de kommentarerna de får svara på är för mig inget som de egentligen ska behöva lägga energi på.

Kvällens match?

Ja vad sägs om krampaktighet? Med en gnutta buanden tillsammans med frusterade NEEEEEEJ?

Det låter som en plan.

 

 

 


Kan man göra slut med ett hockeylag?


Jag lobbade upp för lite ytterligare klagande tidigare idag. Nu är det dags att glutta lite i ångestburken och se vad som kommer fram.

I sammanfattning kan jag säga att det rör sig om marknadsföring, lojalitet, indianer och självklart den berömda slutklämmen

Frölundas ledning marknadsför produkten mycket bra. Men exakt som i den verkliga världen så tenderar konsumenterna att bli upprörda när produkten du köpt inte stämmer överens med det som utlovats. Självklart blir du förbannad.

Lösning?

Ja inte fasen är det att sälja ”underhållning”. Är det något man ska sälja så är det klubben (inte indianen) och dess historia. Att vara supporter till ett lag handlar inte om att gå dit varje kväll för att ”det är bra underhållning” utan om att man vill vara en del av något som gör dig stolt i med- och motgång.

Genom att lägga till en indian till de tidigare värdeorden som fanns när man pratade om Frölunda har dessa ord blivit allt vagare och vagare. Marknadsföringen har handlat om ”underhållning”. När nu underhållningen har försvunnit har vi inga gemensamma grundvärderingar kvar.

Jämför dagens underhållningslag med gårdagens ”Vilda västern”. Fråga dig vilket lag du helst sitter och ser en förlust med?

Den indianprydda, invärvade f.d. Timråspelare som är här för att underhålla oss till trummans taktfasta stönanden?

…eller den svettiga, knytnävsspelande, invärvade kanadensaren som är här för att slå någon på käften som försöker ta sig in på vårt mål samtidigt som den vokaldyrkande publiken skriker ut sitt missnöje?
Valet är lätt: Bort med Indianen, säger jag som vanligt.

Men, säger någon, vi har sålt massor av souvenirer på indianen.

Visst

…och nu buar de åt laget för att de måste dras med en Indian-tatuering resten av livet.

****

Det jag vill komma fram till är att det känns som jag följer ett lag med legoknektar och gamla Timråspelare. Det är något jag inte uppskattar och jag får också känslan att det idag är ett lagbygge som många inte är villiga att se förlora. Detta är ännu mer tydligt nu när även Freddan är borta.  Det finns inte längre något direkt utrymme för misslyckanden och viljan att stötta laget i motgång är väldigt låg hos många.  Detta trots trotjänare som Kallio, Niklas, Bäckman, Mike, Joel och Pebben kompletterat med juniorer som Tömmernäs, Klingberg och Lasu.

Det är en stomme som flera lag skulle vilja ha men ändå – det hjälper inte för att skapa lojalitet och stöd för laget nu när det går tufft.

Varför?

Ja… det känns för mig som att det kanske finns en känsla som säger att det inte är Frölunda man följer längre.

Kanske är det så att det är kidnappning vi har bevittnat?

För nu är det ännu fler spelare på väg in och Frölunda känns allt mindre och mindre inte som det lag följde från början.

Det är snarare Nubbens. Och Nubbens spelare kommer från Timrå alternativt så har de gjort en sejour i NHL men misslyckats.

NHL-rejects och Timråspelare.

Precis det jag är beredd att betala 300 spänn per match för att följa.

****

Förstår ni varför det tar emot att skriva ibland?  Det är ett jäkla klagande och när jag börjar fundera så blir jag rädd för mig själv och det som jag kommer fram till om jag gluttar på locket och frågar mig, som en tonåring som ska göra slut för första gången:

Det här förhållandet kanske har kommit till vägs ände? Vi kanske ska gå skilda vägar eller åtminstone bara vara vänner ett tag?

Det kanske inte är dig utan mig det är fel på.
Men det är en chans jag är villig att ta…

Ring inte mig. Jag ringer dig.

MVH

Grinkuken


Kverulerande. Som vanligt. Eller ovanligt.


Det har inte varit mycket aktivitet här på sistone. Det har egentligen med olika orsaker att göra men i första hand handlar det om att bloggen inte drar in några pengar i överflöd (ja egentligen inga alls) utan jag får helt enkelt jobba för brödfödan. Och det är väl inte helt konstigt att det är något som är snäppet viktigare än bloggen.

Vad som däremot har med Frölundas senaste eskapader att göra är en motvilja mot mitt ständiga kverulerande kring vad som är dåligt och vad som inte är lika dåligt utan ännu sämre.

De senaste veckornas Balder-hockey har ju inte gjort många glada – självklart inte mig heller – men jag är förbannat trött på att klaga och anklaga folk som jag aldrig mött, aldrig givit en chans att förklara sig eller ens kanske inte bryr sig om vad som skrivs och sägs på olika forum och bloggar. Jag kände därför redan efter Timrå-matchen att det räcker alldeles utmärkt att gå runt i sin egna ångest och fundera över vad som kan vara snett.

Samtidigt är det så att att under bloggens knappa levnadsår har det levererats både lösningar och nya problem som kan sägas vara lika sanna nu som då. Två saker tycker jag är mest slående med den resa som påbörjades för åtminstone 2-3 år sen och det ska jag lämna lite åsikter om.

Dock inte nu men under kvällen. Då tittas det närmare på publikens buanden, bortfall och vems lag det är vi egentligen följer? Vilken Cliffhanger…