Kategoriarkiv: Eftersnack

Efter Modo och innan LHC


Gårdagen bjöd på den bästa underhållningen på hela veckan. Frölunda var kanske inte bäst på hockey men man var bäst på att göra mål samtidigt som MODO verkar vara inne i en tuff period.

Det är kanske inte så att jag tycker speciellt synd om dem men man kan i varje fall känna igen sig i skottstatistiken och ha förståelse för att det kan infinna sig en del uppgivenhet på både på isen, läktaren och i båset.

Det fanns trots mycket skavanker en hel del att glädja sig åt även om defensiven inte var en av dem. Mike gör återigen poäng och Pebben verkar ha hittat ytterligareen växel att lägga in den här säsongen. Att sedan Lundström ser ut som en blandning mellan bollplank och supermålvakt är kanske oroväckande men som man säger inom äldreomsorgen: Det gör inget hur det ser ut så länge han håller tätt.

Som supporter tycker jag faktiskt att vi kan ägna kvällen åt att känna oss rätt väl till mods efter de senaste matcherna. Laget är inte alltid bäst men på något sätt har man helt plötsligt börjat göra mål på både direktskott och kontringar – oavsett om man dominerar matcherna eller inte. Det är för mig ett tecken på att det idag finns en trygghet, ett spel och kanske till och med hopp om att vi någongång i januari når lite fastare mark.

Men med det här laget, så fan vet.

Imorgon kör vi en sista kraftansträngning mot LHC – laget som sysslar med lika delar ishockey och personaluthyrning. Deras form är väl något tveksam men Frölunda har en förnedring att ta igen efter den pinsamma insats laget gjorde i Chockladlådan senast. Jag hoppas verkligen att man använder detta som tändvätska inför och gärna också under matchen imorgon.

Jag tror dock att vi måste upp ett snäpp. Med det menar jag inte fler snygga passningar utan mer rejält spel med full koncentration från samtliga i laget under 60 minuter.

Men med det här laget, så fan vet.

Hur som helst är det gott med att gå in i helgen med två vinster.

Det räcker gott så.

Annonser

Pass the Mike!


Efter gårdagens tvåpoängare kan vi antagligen enas om att laget har hittat ett grundspel att använda sig av. I samma andetag inser i varje fall jag att vi skulle ha haft problem mot många andra lag i serien, för att inte säga de flesta, på grund av den stora mängd utvisningar som vi ådrog oss tillsammans med det slarv som förekom vid flera tillfällen. När jag sedan andas ut efter de tankarna så blir jag lite lättad för laget visar, trots Joel och Bäckman på skadelistan, att man till slut är så trygga i gruppen att man inte faller ihop för minsta lilla motgång.

Jag gillar det!

Jag gillar också att en kille som Mikael Johansson framstår mer och mer som en av de bättre värvningarna som Frölunda gjort de senaste åren. Hans offensiv den här säsongen är redan lika bra (poängmässigt) som för säsongen spelmässigt är han ännu bättre. Det som är intressant med honom är att han verkar lägga till en dimension i sitt spel ut efter vad laget behöver:

Vi saknar yttrar!

– Mike spelar ytter,

Vi saknar backar!

– Mike spelar back,

Vi saknar kreativa centrar!

– Mike tar den rollen också

Vi saknar Sportchef!

Mike räcker upp handen och tar den roll… nä det är för tidigt.

Jag har varken ork eller förstånd nog att beskriva hur bra han är utan att vara bäst på hockeyn som sådan. Jag vet inte hur det går till men det räcker att det fungerar.

Skrbek är allt annat än skräp att ha i backlinjen. Det var ett bra beslut av Nubben att ta in honom, men att återigen nödvärva en defensiv back i början på säsongen är också en bra beskrivning av varför Nubben var tvungen att lämna.

Någon dag till så är det Modo hemma som gäller. Vi behöver inte påpeka hur mycket tre poäng skulle betyda för oss va?

Vi avslutar den här hyllningen till killen med 28 minuters speltid igår med en låt som lika väl skulle kunnat vara vad man skrek till Pebben under hans karusellåkning i offensiv SSK-zon:

Pass the Mic!


Eftersnack: Sämsta matchen från Frölunda i år


Lasse har i sin blogg lovat att som straff för sitt euforiska tippande läsa inlägg från den här bloggen, från Lugna Puckar och från Pucksnack. Jag säger naturligtvis välkommen till Lasse, välkommen till straffet:

Jag uppmärksammade Lasses ångeststön om att inget av lagen var bra. Det är ofta så jag själv har suttit och sagt de gånger Luleå har kommit till storstan och gnetat sig till 3 poäng genom att skjuta 15 skott från offensiv blå och vinna med 3-1. Jag ville först inte inse att Lasse hade rätt förrän jag knallade in och läste matchrapporten på WWS där det står så här:

Det första Luleåskottet mot Johan Holmqvist kom först efter 13:26, det andra efter 16:54 – under samma tid hade Frölunda kontrollerat perioden totalt och testat David Rautio i hemmaburen med 10 skott.

Men jag håller med alla Luleåsupportrar. Det är fan att man ska vara så dålig att man bara skjuter 10 skott på första 17 minutrarna mot serieledarna. Jag är böjd att inse att vilken genomdålig match Frölunda gör, vi var verkligen inte bra igår. När man följer upp en anskrämlig första period med en helt igenom usel andra period som oss endast ger ett 3-0 överläge så måste man inse att båda lagen helt värdelösa och Frölunda antagligen det sämsta som stått på ett par skridskor.

Jag har nog inte sett Frölunda sämre än igår och det är bara att konstatera att livet på Bottenlagsbloggen är fortfarande lika miserabelt som innan…

För att vara helt allvarlig så tycker jag att Frölunda egentligen inte gör någon riktigt dålig period. Man är fantastiskt pressad i tredje men tack vare att några av spelarna i vår Adrena-line med Mike & Co fortsätter kämpa så lyckas vi stundvis lyfta upp spelet vilket ger laget en välbehövlig paus i ett annars energikrävande försvarsspel. I slutet så tar LHF ut Ratio och slänger in en 7:e utespelare (Kuben var den 6:e) men det blir ändå inte mer än en pys-ballong mot Honken.

En sak är jag dock benägen att hålla med samtliga Luleåsupportrar om: Luleå var fanimig inte bra idag. Skillnaden är att om Frölunda varit så dåliga som Luleå så hade man förlorat med 2-0 istället. Man kan säkert hitta flera orsaker som pekar på att Frölunda inte var bra utan att det var Luleå som var dåliga, men man kan definitivt inte skylla på domaren.

Det finns många spelare i Frölunda som ska vara nöjda: Pavel ”Skräpet” Skrebk tycker jag bidrar med ett bra backspel och tillsammans med Bäckman, Tömmernäs och en pånyttfödd Hedman så finns det helt plötsligt stabilitet i laget. När sedan Pastorn hittat predikstolen mellan Kallio och Niklas så börjar det röra på sig. Vi får hoppas att man inte faller ner i gamla synder utan att man fortsätter att jobba hårt, hårdare och hårdast i Elitserien annars är vi kvar längst ner, fast förankrade i gyttjan, när serien summeras i vår.

Vem vet, nu kommer kanske vändningen?

…men frågan är om det är för Frölunda eller Luleå?

Artiklar om skrällen i norr:

Expressen

Aftonbladet


Nu är det slut på gamla tider…


Att ens försöka sig på något så energikrävande som att ge ett adekvat omdöme på den påse med avföring som FHC bjöd sina supportrar idag är mer än vad jag egentligen är beredd att satsa.

Det är helt otroligt hur det kan se så annorlunda ut från match till match. Vi har inte många spelare som jag tycker blir bättre eller ens utmärker sig under matcherna. När Finn-kedjan är inne så är det som om Löken inte finns. Han är puts väck. Han är inte här och han är inte där. Finns det någon som vet hur mycket puck han har i snitt egentligen? Det känns som om att han åker runt och gömmer sig hela tiden. Ju mer i passningsskugga han är desto mer orörlig är han.

Nu spelar det ju ingen roll för det är ett lag som förlorar och inte en enskild spelare.

Jag avslutar detta med en lite refräng som mycket väl kan ljuda i sista matchen för säsongen:

Ja, nu är det slut på gamla tider.
Ja nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort,
så jag tar farväl
och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider.
Nu går trettifyran i himlen in.

Over and out


Rock bottom! Here we come


Det är inte så att jag är expert på ishockey. Jag vet en hel del om olika spelare, lag och ligor men för den sakens skull sätter jag inte lika-med-tecken mellan det och expert på ishockey. Men om jag ändå ska titta på hur jag ser dagens situation så är det ett visst beteende som jag tycker är återkommande på planen i de matcher som spelats. Men innan ni fortsätter att läsa tycker jag ni ska köra igång klippet längst ner i texten. Det kommer ge er rätt stämning och hjälpa er att se på Frölunda ur ett nytt ljus.

Tänk så här:

Om du har två backar och en målvakt som, turas om att göra misstag i varje match och kryddar det med ungefär lika många forwards som är inte gör sitt hemjobb då går det oftast inte att skapa en fungerande defensiv.

Slänger du sedan in en offensiv med backar som sällan träffar mål och ytterligare forwards som inte är framför mål för att täcka eller plocka upp returer då kommer du också kunna stoltsera med ett impotent anfallsspel.

Redan här har du ett lag som av naturliga skäl inte kommer vara varken underhållande eller speciellt pålitliga. Scannar man då av poängligan och ser att det också saknas spelare som har en konsekvent poängproduktion då borde det ringa någon form av varningsklocka.

Ett sådant lag kommer inte att ha självförtroende nog att förändra sin situation med inställningen ”vi är bättre än så här”.  Det kommer heller inte hjälpa att ställa krav på publiken – som redan givit allt av sitt förtroendekapital till föreningen.

Detta tillsammans med en marknadsföring som insinuerar att du är välkommen att se på ett lag som har ambitionen att vara ett av Europas bästa bäddar för problem och för noll tolerans från sin publik.

Det finns problem på alla möjliga håll men grundproblemet är att man inte lever upp de till de förutsättningar som ges och har givits laget/föreningen/företaget under flera år. Inte förrän nu börjar den lilla lekstuga uppbyggd med pengabuntar staplade runt föreningen och laget naggas på och det som då syns där på andra sidan pengamuren är en verklighet som är allt annat än attraktiv: Det finns folk så är mer än trötta på hur deras pengar används, det finns krav som ibland är orimligt höga men ändå mer relevanta än de som ställs på lag med uteliggar-ekonomi och det finns framför allt ett stort missnöje med att många går hem ifrån Scandinavium med en undran om spelarna verkligen bryr sig och om det Frölunda man följde under många år finns kvar…

Det är vad jag kallar ”sitta i klistret”.

Min slutsats är att även om denna onda spiral pågått under ett antal säsonger så börjar läget bli prekärt. För det finns inget som pekar på att den ska gå att vända innan vi insett att vi är riktigt jävla illa ute alternativt når rock bottom.

Jag hoppas på det först nämnda.


Nu är allt guld och gröna skogar!


Jag inser att det låter ironiskt. Men jag menar det verkligen, för det är så jag känner det efter den här matchen. Jag blir så förbannat positiv direkt efter match och sa till polarna att det är första gången på länge jag känner så här när det här hockeymatch. Man blir (tyvärr tycker kanske vissa i ens närhet) helt övertygad om att biljetter och TV-abonnemang är värt varenda öre.

Nu är jag ju otroligt enögd, men det kändes som att känslor och kompetens hittade varandra där någonstans i Kaffeburken. Precis motsatsen var känslan för mig mot Timrå. Men så är det, upp och ner mest hela tiden.

Oavsett hur matchen såg ut eller inte såg ut beroende på vem du frågor så konstaterar jag enkelt att det är fanimig inte lätt att vara Frölundasupporter. Ena sekunden sitter man och räknar kulorna i revolvern och i nästa så ber vaktmästaren att man snällt ska gå ner ifrån lyktstolpen.

***

Dagens match är absolut ingen bragd men jag tycker ändå att en stor skillnad på liknande segrar från förra säsongen, var att man inte blev så förbannat stressade vid 2-3 och egentligen inte innan heller. Även om den stresskänslan kanske är självförvållad hos betraktaren så var det ändå så att det fanns helt plötsligt lite självförtroende där ibland det som många dömt ut som spillror redan efter 2 matcher.

Jag hoppas att grabbarna tar med sig den känslan de hade idag till Scandinavium på lördag. För det finns många människor som behöver en sådan uppvisning.

Ahdrian är bara en av dem.


Allt var ju bara en dröm – fy fan vad jag e dum


Det var alltså så här det skulle bli i början på den här säsongen.

Osäkerhet och tveksamhet präglar spelet och attityden.

Det var liksom inte riktigt så här vi trodde att det skulle bli.

Det är tufft att inse att starten på den här säsongen ser ut som avslutningen på förra. Vi kan prata om att ge mer tid, mer utrymme, mer tålamod och mer tolerans för laget men i realiteten så ligger man riktigt nära någon typ av gräns för hur mycket som folk står ut med.

Visst är det tungt att se hur impotensen i defensiv zon kompletteras med offensiv dito. Detta ångestladdade spel kryddas med en stämning som påminner mer om ett härligt parti schack än något annat. Det är nästan som tror att det finns en konspiration bakom alltting.

Förhoppningen just nu är att Lennart Swan från blåsningen står där i mitt cirkeln på nästa hemmamatch och berättar för alla rödklädda supporters att all vara bara en blåsning. Lite som när Bobby Ewing blev skjuten och sedan satt han där 35 avsnitt senare i soffan med sin härligt fönade friss.

Det var ju bara en dröm.

Eller som Perverts uttrycker det i sin mer än kärnfulla låt ”Runka”:

”…att jag var stark och inte vek

med balle som en ek

…men allt var ju bara en dröm

Fy fan va jag e dôm”

Som om sarkasmens Gudinna inte kan hålla sig så lyckas alltså Honken nästan hålla nollan i en match. Det är ju om inte ett fall framåt så åtminstone ett fall. Otroligt ironiskt.

Ja, ja det känns nästan som det räcker så.

Och för er som inte hört den här lokala GBG-punks-dängan så är det bara att hålla tillgodo.

Nu ska jag lyssna på tystnaden och låtsas att jag är i Scandinavium.

Nästa stop:

Karlstad.

Skjut mig…


Håll pickadollen i hölstret! Eftersnack: TIK-FHC


Spelet igår var så dåligt att det inte ens finns en möjlighet att försöka sig på ett svavelosande blogginlägg. Det finns heller ingen anledning att varken skjuta skarpt, såga  någon eller avskeda valfri materialförvaltare/3:de tränare.

Vi har totalt spelat 3 av 165 perioder av grundserien och för tillfället är egentligen alla former av analyser  överflödiga. Jag menar vad ska man säga? Det är som att säga efter 2 minuter av en match: Byt ut målvakten eller till och med sparka sportchefen för att det precis har varit ett anfall mot laget.

Det är en liknelse som jag tycker även många grekiska tragedi-skrikande-supporter-cykloper borde kunna acceptera.

Håll alltså nedskjutnings-pickadollen i ditt supporterhölster ett tag till.

***

Vi ska dock vara någorlunda betänksamma att Nubben hela tiden pratat om att han vill ha spelskickliga backar med rörlighet – men som det såg ut igår visade ingen av dem den delen av sin (in)kompetens.

Jag tror att vi ska vara tacksamma att det finns möjligheter att renovera backlinjen nu med alla skador. Synd att det är de tre backarna som enligt mig är mest säkra i den roll de tilldelats.

Men det blir väl junisar på tisdag va?

***

Så det var uppenbarligen fel att sparka Dahlén?

Jag säger bara:

162 perioder kvar av grundserien – glöm inte det.

***

Varför har Lillis börjat stå bakom spelarna istället för att jobba med dem framför?

***

Fem matcher för mördartacklingen? Ja vi får väl se…


Vad är väl en match i Borås?


Jag var och kollade lite hockey igår. Ladan som kallas för ishall är väl inte mycket att vara stolt över för boråsarna. Charm? Ja kanske. Upplevelse? Ja i samma division som en 6 timmars brödkö i forna Sovjet. Det är konstigt att staden som byggt Sveriges billigaste arena inte kan göra något mer attraktivt för sitt numera relativt väletablerade hockeylag. Men skit i samma det var inte Borås HC:s hemmaarena vi skulle prata om utan om matchen som innehöll en hel del försäsongshockey.

För det första är det bara instämma i hyllningskörerna kring William Wallén. Jag har varit orolig för att den fart och attityd som Freddan tog med sig över till Nordamerika skulle lämna en stor lucka efter sig. Det verkar dock som jag kommer få fel. Vilket inte är speciellt ovanligt men däremot väldigt uppskattat.

Kan nr 61 dubbelW hålla samma frenesi och klass under säsongen så kommer han bli både omtyckt och trött under matcherna. Nu vet vi bakgrunden om honom så att han ska orka en hel säsong är väl inte helt troligt. Men om han kan ha ett snitt på varannan match så är jag mer än nöjd.

I det stora hela var det fantastiskt underhållande: hög fart och intesitet tillsammans med ett Tappara som inte verkade hänga med. Jag vet att det antagligen var otroligt viktigt rent psykologiskt med en vinst och att Honken fick hålla en ”Honken-nolla” (dvs endast ett insläppt). Det var bra både för oss som följer laget och för spelarna. Men som sagt jag sätter ett frågetecken bakom Tapparas skicklighet:

Tapparas skicklighet?

Sen är det också kul att se hur övriga juniorer tar för sig på planen. Även om det är försäsong och skillnaderna mellan spelarna är mindre än totalt sett så känns det bra med tanke på att Frölunda har ett rykte att återupprätta. Med tanke på vinsten för Juniorerna i Lilla ET så verkar timingen också vara bra.

Det ska bli kul att höra och läsa om nästa match – kan man bibehålla intensiteten i skridskoåkningen och inställningen så blir det säkert underhållande för er som ska dit.

***

Igår hade jag en förhoppning om att Speakern skulle få en chans att säga ”Pyörälä” på ett så roligt sätt som möjligt – så många gånger som möjligt. Nu fick han ju göra det i och med assisten men det var ju samtidigt så att det andra laget bestod helt av finländska namn som erbjöd en nog så svår utmaning att uttala.

***

Efter den här matchen ser jag fram emot att få se Joel i en kedja med till exempel Niklas och Koivistu. Jag tycker Joel var mycket bra igår. Samtidigt bör man med tanke på Pastorns skadeproblem planera för att ha Joel i en mer offensiv kedja än den med Pebben och Klingberg(?). På samma gång finns det ju det ju en risk med att ha Pastorn tillsammans med två som åker upp och ner snarare än i åttor fram till målgården. Men det är inte mitt problem – så länge vi inte kan se att pastorn kommer bli frisk någon längre stund i taget så är det väl lika bra att hoppas på ett nyförvärv eller åtminstone mer tid till Backman som gjorde en bra insats igår.

***

Samtidigt som jag sitter och skriver här så ser jag en tweet från Frölunda också som säger:

Och, det kommer en trevlig nyhet under eftermiddagen för alla som gillar Frölunda. Inget stort men ändå en kul grej många kan ta del av.

Man vågar knappt gissa vad det kan va? En ny indian, ingen indian? Eller kanske kan vi få det där orkesterdiket jag hoppades på till Goa Gubbar…

Ja vi får se under dagen

[edit]

Nu fick vi svaret:

Det blir Elitseriepremiär mot Timrå direkt i TV4. Matchen flyttades idag till fre 17sep, start 21:00. Gött med Frölunda i tv!

Ja inget orkesterdike men en äkta Fredagsmatch! Härligt



I backspegeln 2009/2010


Hockey gör mig glad!

…problemet är att det finns uppenbarligen inget som samtidigt gör mig så förbannad. Hur ska jag annars tolka den sammanställning som jag gjort av mina inlägg i svallvågor av besvikelse och frustration?

18:e november
Vilken fantastiskt dålig insats av laget. Jag förstår inte hur man kan gå ut och sedan bara ställa sig på skridskorna och hoppas att någon annan löser hela problemet.
24:e november
…att skriva något om matchen men är alldeles för uppgiven för något omfattande. Det måste hända något nu. Det kan inte fortsätta likadant som det sett ut sedan förra säsongen.
26:e november
Det finns faktiskt något positivt att ta med oss till nästa match: Vi har äntligen blivit jämna. Stabiliteten att alltid göra samma sak grundligt är äntligen där. Man är konsekvent loja, spelar bara i sarghörnen och låter sig mer än gärna bli överspelade i egen zon.
Lysande. Nya Jämna Frölunda.
29:e november
– 15 poäng upp till toppen och 5 poäng till kvalplats… Är det dags att omformulera sina mål?
9:e december
För helt enligt den nu invanda game plan som våra spelare valt att följa de senaste säsongerna måste man alltid börja med inte göra något. När sedan LHF vittrar blod så fort de kommer in i 031-området då kan det bara gå på ett sätt – Time-out. Jag vet att vissa skyller detta på Auto-pilot-Dahlén men jag undrar om inte spelarna måste vara så professionella att man kan gå ut på sin egen hemmaplan och åtminstone försöka lira ishockey…
11 december
Igår när jag stängde av TV hade jag både en god anledning och stor lust att göra det med hjälp av en kofot. Att få agera elektronisk trädgårdsmästare med kofoten som planta och en 42 tums tv som kruka skulle inneburit stor tillfredställelse.
12 december
Idag är det dags att skrapa ihop spillrorna av det sargade självförtroendet och limma ihop stoltheten. Det måste bli desperation på en abnorm nivå idag.
12 januari
Efter nästan 40 omgångar så står fortfarande Frölunda fortfarande kvar på ruta ett. Det finns absolut inget som talar för att laget ska lära sig spela ishockey i 60 minuter.
11 januari
Jag har svårt att se hur FHC ska kunna bli ett jämnare lag. Jag har också tyvärr svårt att se hur man ska kunna bli ett mycket ojämnare lag än man är idag.
17 januari
Det är slut på både verktyg, floskler, och idéer hos den som ska leda vårt lag. Detta innebär att det också borde vara slut på förhoppningar bland oss som följer Frölunda.
24:e januari
Det finns ingen återvändo! Laget har spelat sig rätt in i väggen. Från att vara otroligt lama i vissa matcher men haft bra offensiv så är det tvärt om. Mycket kamp men ingen hjärna.
28:e mars
Minst imponerande är att man fortfarande tar så många tveksamma beslut, tveksamma åkningar mot mål och tveksamma utvisningar. Med tveksamma utvisningar menar jag situationer där man verkligen undrar om det var nödvändigt att överhuvudtaget hamna i utvisningsträsket.

…jag kan så här i backspegeln konstatera att den här sammanställningen av mina mer uppgivna, ångestdrypande, kverulerande, galla-luktande, stånga-min-panna-blodig-inspirerade reflektioner från säsongen som varit verkligen ställer frågan på sin spets:

Va fan håller man på med från augusti till mars/april egentligen?

Ska jag ändå försöka lyfta den litterära kvaliteten här i hockeyssfären så blir min avslutande reflektion kring den här säsongen att:

Livet i euforins bakvatten betraktas bäst från håll och gärna utan någon större koppling till den som kämpar mot underströmmar och kallvatten. När man själv är mitt uppe i det så tenderar perspektiven försvinna och de där sanningarna som man trodde sig tro på inte längre viktiga. Förståelsen för hur en enskild person kan lägga så mycket energi på något som inte går att påverka är för mig lika förvånande som för den som skulle läsa här utan någon som helst koppling till varken laget, sporten eller den idioten som uppenbarligen sitter bakom tangentbordet.

Satan vad jag längtar till september nu.