Månadsarkiv: april 2010

Så kan det gå snickarjävel


Jag kör en dubbelpost här och på tripping.se. Där jag förövrigt även skrivit en krönika på temat suspensoarer och spandex

Nu till dagens ämne:

Det finns knappast något som är så populärt som att

1. Kritisera Frölunda för att man inte ger sina juniorer chansen
2. Berömma de som gör det.

Det senaste laget som verkligen fått folk att dra paraleller till Frölundas Guldlag 2003 är årets upplaga av Djurgården. Nästan uteslutande har det handlat om hur den dåliga ekonomin tvingat fram en satsning på juniorer blandat med rutinerade ”hemma-spelare”. Vad jag aldrig läst är det som jag tror är den enskilt viktigaste faktorn för att man ska lyckas typen som Djurgården gör nu och som Frölunda lyckades med i början på seklet.

Den enskilt bästa anledningen till att satsa på juniorer att det helt enkelt är lättare att ta en förlust för oss som stödjer laget – i tanke, i plånbok och i uppmärksamhet. Jag tror efter att ha följt diskussionen kring FHC relativt länge att de flesta håller med. Om vi inte vinner med de dyraste spelarna i laget så kan vi lika väl förlora och få se några som är på planen för att göra ett avtryck, ett intryck och ett avstamp mot nya utmaningar. Det finns ju inget mer irriterande än när folk i allmänhet inte gör det jobb de har betalt för. Något som gäller så väl ishockey som på arbetsplatsen. Mitt tålamod för någon som säkert lyfter dryga 200 000 spänn i månaden är förhållandevis begränsat – speciellt när han (ja det brukar vara en ”han”som spelar hockey) lyckas vara konsekvent i sina misstag som upprepas under mer eller mindre en hel säsong. Jag har däremot en stor dos tålamod för en praktikant eller trainee som lökar omkring, spelar flashspel och kommer med nya idéer. Det samma gäller naturligtvis även på hockeyrink.

I Sverige har juniorsatsningar och att spela juniorer blivit ett självändamål. Vilket är förbannat märkligt egentligen för sporten handlar om att vinna och inget annat. Talangutvecklingen kan ju knappast komma före själva vinsten? Eller? Kanske är det så att Malmös SM-guld bara betraktas som ett ”Lilla Silver” för att man värvade ihop laget. Eller skulle Frölundas Sudden-mål 2003 av Tomi Kallio dömts bort för att han inte var uppfödd i varvet på Hisingen?

Nu var det i och för sig jämförelsen mellan Djurgården och Frölunda jag ville lyfta fram. Tittar man på de två lagen DIF 2010 och FHC 2003 så har de inte bara åldersammansättningen, hemvändarna och den ekonomiska situationen gemensam. Man har framför allt samma typ av tränare. Jag pratar inte spelfilosofi utan om den status som Hardy har i Djurgården och Conny hade (…och har fortfarande) i Frölunda. Den enskilt största orsaken till att framgångarna för de två lagen är att de äldre spelarna lyssnar på sin tränare, de vet var de har honom och framförallt vet de att om de lyssnar på honom så kommer detta bli jävligt bra. De har pondus och att få med sig de äldre spelarna är en förutsättning för att juniorerna ska få möjlighet att utvecklas. Om 4 yra höns springar åt alla håll är det förbannat svårt för kycklingen att veta var den ska – om liknelsen tillåts.

Connys svarta ögon vet alla att de är inga ögonvitor man bjuder in för en diskussion om vem som har rätt. Detsamma borde gälla för Hardy. Jag blir ju för fan rädd bara han tittar in i kameran. Nu handlar det dock inte om rädsla utan om att spelarna tror på det tränaren säger. Sen om spelsystemet eller filosofin för det som ska göras på isen bara är halvbra så är det klart att det påverkar möjligheterna att vinna. Men att inte få alla spelare att göra som tränaren säger då spelar det liksom ingen roll hur smarta spel man kan lägga upp.

…eller hur unga spelare man har på planen.

Detta för oss osökt(?) in på dagens DIF kontra dagens Frölunda. Jag menar att om man plockar bort Niskala och byter Dahlén mot en tränare som till exempel Conny E. så skulle Frölunda -DIF varit i det närmsta identiska på många punkter. Man har ungefär samma medelålder, flera spelare som gjort många säsonger i klubben och har ett stort hjärta för det som ska göras men det är en jäkla skillnad mellan att lyssna och göra som Jesus säger och göra det som en förvirrad snickare säger – som ännu inte fått möjlighet att visa sin gudomliga potential.

Det är möjligt att Dahlén är en för jäkla bra tränare någon annanstans – han kan mycket väl vara Jesus i vilken klubb som helst men inte Frölunda. Det tror jag tyvärr inte.

…och för de som kan sin bibel så instämmer man kanske i att det handlar liksom rätt så mycket om att få folk att tro på det man säger. Misslyckas man med det så är risken överhängande att man blir korsfäst någon gång runt påsk med en skylt runt halsen som säger:

Så kan det gå snickarjävel…

Uppdaterat: Ja och det var enligt sportsday också så det blev. Uffe blev korsfäst, kickad, fockad osv.

Vi får se om det blir till det bättre.

Jag vet o varje fall att nästa säsong redan nu verkar bli jäkligt spännande.

Annonser

Tankar om vad ”Vi har inte tagit något beslut om Ulf” betyder


Citaten från olika Frölundaledare fortsätter generera rubriker i samma takt som besluten uteblir. Det senaste citatet som jag vill stoppa in i gatloppet som föreningen just nu löper är:

Vi här inte tagit något beslut om Ulf…

Låt mig först säga: Det stämmer säkert.

Jag tror i och för sig inte att det beror på att man funderar på om Dahlen ska vara kvar eller inte. Jag lutar mer åt att det helt enkelt är så att det är Dahlén som inte bestämt sig för hur han själv vill göra. Vill han dela ledarskapet? Är han beredd att ta ett steg tillbaka? Möjligheterna är ju att man som Wennerholm skriver på sin blogg redan gjort klart med Kenta. Detta innebär helt enkelt att den färdiga konstellationen inte är bestämd – Kenta-Ulf eller Kenta-Stephan?.

Sen kan man ju alltid ifrågasätta avslöjande av den nivån som inte letar sig in i tidnignen utan får föra ett undanskymt liv på en obskyr(?) blogg. Har Wennerholm inte torrt på fötterna? Å andra sidan kan ju hans avslöjande från fritidrotts-VM i Berlin som inte var något avslöjande har gjort att han blir lite mer försiktig.

***

I övrigt gratulerar jag Jocke till ett kontrakt. Han kommer säkert behöva ett år på sig i AHL men jag blir inte förvånad om han lyckas att etablera sig under näst-nästa säsong som en pålitlig 3-4:e center i Detroit. Hans offensiv var i år mycket bättre än tidigare och för er som har glömt det så kan vi faktiskt konstatera att om Jocke hade satt hälften av sina frilägen så hade Frölunda säkert plockat en placering i tabellen. Nu är det kanske lite konstigt att jag använder en stor mängd missar som ett tecken på någons kompetens men i det här fallet hoppas jag att det var ett tecken på att han har bra placeringsförmåga och läser spelet rätt men att den sista spetsen saknas.

Det man kan fundera över är vad han ska göra med farten – eller snarare avsaknad av fart? Det är kanske det jag ska bygga min analys på…

Lycka till.


Dags att avsluta försäsongspekulationerna?


Alltså hur dumt får det bli?

Nubben säger i en intervju med sportsday att han egentligen inte är ute efter en fysisk back som kan flytta folk framför mål:

Vi har storlek i Peter Andersson, Ville Mäntymaa och Christian Bäckman, även om de inte är direkt fysiska.

Som svar på tidigare ställd fråga: Tydligen hur dumt som helst.

Med det resonmanget så är det ju inte konstigt att laget har lite av en utmaning framför sig. Fördelen är ju att det blir en relativt lugn försäsong med tanke på att man kan sitta rätt still i båten.

Så för att bespara er ytterligare funderingar kring eventuella förändringar så sammanfattar jag här hur resonemanget går gällande tränare, målgörare och publikens engagemang:

Fråga: Borde vi inte se till att värva en målgörare?

”Vi har ju målgörare i laget som Olimb även om de inte direkt gör några mål…”

Fråga: Vad ska ni göra för att få bättre stämning i arenan?

”Vi är nöjda med stämingen vi har ju en klack i arenan även om de står i baren efter första perioden”

Fråga: Behövs det inte en huvudtränare med mer erfarenhet?

”Vi har ju en mycket kunnig tränare med stor erfarenhet från NHL som spelare även om han inte vet hur han får gruppen att följa spelsystemet i varje match.”

Så där ja nu kan ni gå tillbaka till er post-season-trauma och göra något annat.


Säsongen slut – gatloppet kan börja


Ahdrian tog redan några stapplande steg redan i första intervjun efter kvartsfinalen i det som antagligen kommer att utvecklas till ett gatlopp i media.

– Vi utvecklar inte spelare säger Ahdrian.

Det är något han har rätt i, men snacka om att slå in öppna dörrar. Samtidigt inser jag att det är lättare för mig som inte bedöms av media och sponsorer att på en höft slänga in en analys utan att behöva oroa mig för konsekvenserna. Därför skulle jag vilja utnyttja lite av min okändhet och hänge mig åt något mer än det just uppenbara. Jag skulle vilja vända lite på problemet och säga att Frölunda, utan alltför mycket illvilja, snarare ska beskyllas för:

1. att spelare som vill utvecklas inte får spela

2. att man värvar spelare som inte vill utvecklas

Punkt ett är en höfttackling gentemot Ulf Dahlén och hans matchning under serielunken både i år och förra året. Om jag skulle kunna få ett svar på något ”oförsvarligt” så är det hur en kille som E. Karlsson generellt fick lite tid i PP i Elitserien för att sedan få 25 minuter i NHL? …och LYCKAS!?

Det är inte bara konstigt – det är urbota jättemärkligt. Det är ta-mig-fan konstigare än att Janne Långben försöker ragga upp Klarabella – alltså att en hund försöker få till det med en ko – i en barnbok till råga på allt! Å andra sidan är det kanske helt normalt om jag bara testade att söka runt lite på Internet.

Det jag vill understryka är att om ett Elitserielag som Frölunda inte kan konkurrera med istid gentemot Ottawa Senators i NHL vad fasen har vi kvar då?

Då kanske en vän av ordning säger: Men han är ju bättre nu än förra säsongen.

Haha… Ja det är ju för h-e det som är problemet.

***

Mycket svordomar nu: fasen, tamigfan, helvete – får kanske x-rejta den här bloggen…

***

Personligen ser jag redan hur Klingberg börjat fundera på visum, packningar och sitt amerikanska uttal. Frölunda sitter om vi har otur fortfarande kvar och funderar på varför spelarna inte utvecklas. Dagens tips är: Fråga Klingberg innan det är försent.

***

Å andra sidan kanske detta är en del av The Circle of Life – strategin från Frölunda det vill säga att spelare kommer tillbaka till laget efter sina utflykter och prövotider i andra lag. Man har helt enkelt en ambition att skrämma iväg så mycket spelare så snabbt som möjligt – det borde öka deras chanser att komma hem med vändande post.

***

Punkt två är snarare än höfttackling på Nubben. Jag ska inte gå in för djupt i detta utan hänvisar till följande inlägg:

https://fhcsnacket.wordpress.com/2009/11/26/om-du-inte-trivs-i-nhl-varfor-skulle-du-trivas-i-frolunda/


Säsongen slut – Reflektion 2 med juniorsnack


Generellt brukar de flesta lag placera sina junisar i fjärde kedjan – det är på något sätt där som de ska placeras. Det kan nog vara väl så klokt i vissa fall men för ett lag med den värvningsstrategi som Frölunda har haft så skapas det något som inom viss retorik kallas för ”glastak ”, dvs inga synliga hinder men det finns ändå begränsingar i hur långt upp i en hierarki du kan komma. I Frölunda har glastaket varit mer eller mindre gjort av pansarglas de senaste säsongerna. Har man däremot kommit över glastaket har känslan varit att du kan ligga där och vältra dig i pengar, röka cigarr och dela på en flaska skumpa samtidigt som knackandet från undervåning skickligt dämpas av en coach som låtsas som han inte hör.

I ena sekunden har man sett hur det verkligen skulle kunna utvecklas en riktigt bra hockeyspelare men varje gång det bränner till under match eller under säsong så har gardinen rullats ner och de unga spelarna har flyttats längre och längre ut på bänken.

Det har i sin tur skapat en enorm frustration hos publik och supporters. Varför spela en högavlönad kille som uppenbarligen inte har tillräckligt med energi för att hålla uppe koncentrationen i en avgörande match. För om den högavlönade ger intrycket att han aldrig lär sig av sina misstag så vill kanske publiken hellre se en som åtminstone har ambitionen att fortfarande lära sig något, att fortfarande utvecklas till något bättre och som vill ha en chans att göra rätt nästa gång.

I Frölundas fall har vi sett hur junisar med skiftande kvalitet slitit häcken av sig på träningar och sedan spelar någonstans mellan 2-5 minuter per match oavsett hur övriga spelare levererat. Det är självklart långt ifrån så man vill att det ska se ut.

Men det är så det har sett ut.

I olika intervjuer som ledarna i klubben bjudit på de senaste dagarna verkar det som ett skifte är på gång. Man har börjat planera för ett lag med juniorer och unga självfostrade spelare i tron att det bidrar till att öka samhörigheten och förståelse för ”produkten” (dvs laget).

Jag hoppas att det är så vi kommer få se nästa säsongs Frölunda, fler unga spelare med tydligare roller och ansvar. I förlängningen blir det inte bara bättre för juniorrekryteringen utan också det som erbjuds oss som tittar på.

Det är min övertygelse.

Publiken i Scandinavium är inte mer svårflörtad än någon annan – kanske är det till och med tvärt om? Det kan räcka med en tackling, en inbrytning mot mål eller bara att någon täcker skott så lever man upp i den nu mera rätt så slitna hockeyladan. Så för att klargöra: Vi i publiken kräver inte SM-guld varje år – vi i publiken nöjer oss med ett SM-guld ungefär var tredje år. Det vi kräver är att spelarna uppträder som om de bryr sig.


Sparken nästa & världens minsta tränar-team på G?


Det florerar massor med rykten idag om att Dahlén är på väg ut.

Från att under säsongen varit väldigt kritisk till detta alternativ är jag nu böjd att hålla med. Han har egentligen inte lyckats med något under sin tid i Frölunda. Det är inte bra – å andra sidan kan man säga att i likhet med spelarna har han inte utvecklats.

Vi måste komma ihåg att detta är inte Dahléns misslyckande i första hand utan hela föreningen har skuld i detta. Dahlén var som Nyström skriver fel person i fel lag. Det är jag övertygad om. Hans spelfilosofi kunde ibland innebära gudomligt genomförda matcher där man verkligen njöt av hög press, tålamod, konsekvens och en känsla av ett oövervinneligt lag. Men i nästa match var det som bortblåst.

Jag tror det är rätt att göra något nytt. Mitt förslag är att man försöker ta sig tillbaka till en modell man använde tidigare:

En fast anställd assisterande coach – som Janne K var – och en ”inhyrd” Head coach. Mitt team till nästa år av naturliga skäl Lill-Kenta och Lillis.

Världens minsta tränarteam…


Säsongen slut – första reflektionen


Det har varit en del summeringar i olika media det senaste. Enligt mig gjordes den bästa summeringen av laget i sista matchen mot LHC: 4-0 efter ungefär 25 minuter och sedan jaga.

Även om jagandet i tisdags handlade om mål har man under säsongen jagat mycket mer än vad man trodde var möjligt. Man har jagat tabellplaceringar, tålamod, självförtroende och framför allt stabilitet.

Allt detta konstanta jagande gör att säsongen har kännts som en lång jaktstart. Och jag hatar längdskidor. Och jag hatar Skidskytte. Och Backhoppning. Och Skidorientering. All vintersport är egentligen helt ointressent för mig. Ja utom hockeyn då.

Laget och dess supportrar har spenderat mer eller mindre hela säsongen med blicken fäst uppåt och framåt. Hela tiden har man haft fokus på att se vad laget kan uppnå i nästa match som man misslyckades med i den senaste. Och det vet ni som varit här förut: Det har varit en hel del matcher där det funnits mycket i övrigt att önska.

Trots att jag för fram detta som en säsong präglad av ”jagandet” har Frölunda aldrig kännts som några jägare på hockeyrinken. Visst, Freddan, Lasu, Klingberg och Tömmernäs är fyra spelare som jag skulle kalla för jägare men totalt har laget gjort allt annat än att jaga viktiga saker. Varför man har ansett att man själv som spelare eller som en del av ett kollektiv kommit fram till att man inte behöver jaga, det vet jag inte. Kan det ha varit så att man inte varit tillräckligt intresserade? Professionella? Engagerade? Hungriga?

Varför har man inte jagat:

– puckföraren i boxplay?

– första passningsalternativet?

– ett noggrant försvarsspel?

– direktskott?

Men mitt största varför är nog ändå: Varför har man inte jagit in framför mål? Varför? Varför? Varför?

 Nu är det verkligen skit i samma för tillfället. Totalt är situationen förbannat positiv med sommar, vår och grönskande ängar runt hörnet. Onekligen är det lättare att förlora den avgörande matchen om man är ishockeysupporter än om man följer svensk fotboll. Stackarna som är svenska fotbollssupporters befinner sig i det mest sårbara tillståndet av alla: Oktober, regn, vind och totalt jävla mörker runt hörnet.

Detta var bara första reflektionen i det som kommer bli en väldigt intressant försäsong 2010/11.

***

Jag vill också passa på att lyfta fram tripping.se som är en kollektiv hockeysida där det är öppet för den som vill bidra. Läs mer på tripping.se och gärna min krönika som bland annat handlar om Överste Alkemisten M. Wennerholm.

Vi hörs snart igen