FHC-Snacket levererar sanningar om: Cannibal Corpse, bilar och ishockey

Att gå från totalångest i ungefär ett halvår till euforisk pulspumpande förväntan är antagligen som att tro att man satte sig i sin Fiat Uno för att åka till jobbet och märker att man egentligen satte sig i grannens F1-bil. Förutom att man eventuellt borde straffas för att man inte ser någon skillnad så blir själva resan till jobbet något helt annorlunda när varje kurva kan betyda en avåkning eller att man chansar vid varje rödljus. Oavsett insatsen kanske man likt förbannat sitter man där med gasen hårt tryckt mot golvet och bara hoppas att det ska gå vägen.

 

Bättre förklaring finns inte nu när slutspelet – för oss som följer Frölunda – lite så där casual(?) börjar betyda mycket mer. Helt plötsligt sitter man där i en F1-liknande bil med enda skillnaden att varje tekning, varje off-side, varje cross-pass i anfallzon och varje spelvänding helt plötsligt kan betyda hur mycket som helst.

 

Just den här förändringen, att det helt plötsligt är väldigt mycket på spel, betyder inte bara att spelarna gör lite mer i varje byte och sätter större prestige i ett bra defensivt jobb utan också att jag som följer hela cirkusen har flyttat upp vilopulsen till stadiga 90 slag per minut medan matchpulsen ligger omkring 110 – 120 slag/minut. Det är helt klart så att de som befinner sig runt mig inte riktigt förstår vad det är som händer i huvudet på undertecknad – det gäller kanske generellt också. Men just den här skillnaden i hur jag uppfattar spelet och tiden fram till nedsläpp jämfört med folk som inte bryr sig så mycket kan innebära en del märkliga situationer. Det behövs förståelse bland de som är i ens omgivning. Tacksam för att det finns.

 

Det bästa sättet jag kan förklara det på är att ni tittar på klippet nedanför och tänker på en ishockeymatch. Jag uppfattar matchen som musiken samtidigt som en annan ser matchen som videon ser ut – det är klart att vi har svårt att förstå varandra samtidigt som matchen pågår. Förövrigt, detta är ett fantastiskt roligt klipp:

 

 

Om vi sedan ska dra en paralell till dagens match så säger Wikegård att det saknas krigarinstikt och moral i LHC så blir ju jämförelsen ännu roligare. Frölunda står för musiken och LHC står för dansen…

Och för dig som undrar är det Lehner där i mustaschen och gul overall som spelar piano…

 

Jag är på gång. Det kanske kommer mer under dagen.