Månadsarkiv: januari 2010

Spotifriday – hockey och musik hör ihop


Det känns lite pirrigt inför morgondagen. Så jag väljer att fokusera på spotify idag. Det blir helt enkelt vår första Spotifriday tillsammans…

Idag är det fredag och jag och Frölunda hittade tillbaka till varandra efter en härlig batalj. Det var helt enkelt roligt att titta på hockey igen. Det var ett tag sedan sist – rekordmatchen tror jag. Även om morgondagen har en match som ser allt annat än positiv ut så tycker jag vi passar på att njuta av dagen. Dock inte till hip-hop eller dansband utan vi slänger in något nytt låt i Snackets spotify-lista.Ett av världshistoriens deppigaste band som av någon anledning gjort en av gladast låtarna.

Vad passar bättre att lyssna på än The Cure en Friday som den här [Youtube].

Det var mycket snack om gangsta i förra inlägget. Jag är själv ingen större fan av Gangsta rap men la in en gangsta rapparen i spellistan. Dock inte en gangsta-låt utan valde att återuppliva ICE-T:s gamla Body Count. Det är rätt bra hockeymusik…

Kör hårt vänner!

Ta mig till listan  – Hockeylåtar – FHC-Snacket

***

För övrigt, Thomas Kuben Andersson var helt värdelös igår… Vilket inte per automatik behöver betyda att jag tycker att Frölunda missgynnades.

Annonser

Eftersnack FHC-SAIK: Dah Lundh Bitches eller The Ulfz-Stefanz?


Gårdagens match visade på något som jag saknat mer eller mindre hela säsongen: Energi och ork att vända en match och att göra det på ett sätt som innebär att man kan vinna hockeymatcher. Hela hockeymatcher, inte bara i 1:a och 3:e perioden.

Det blir väl snart smeknamn i pressen som Ulf-Stefan eller Dahlén-Lundh.  Jag hoppas på något mer rough med koppling till gangsta rap: Dah Lundh. Gårdagskvällen påminde mycket om Gangsta-rap-hockey från period två och framåt. I första akten var det The Ulfz-Stefanz som bjöd in till dans med vidöppen dörr. Spelarna halkade omkring på dansbanan utan att egentligen bjuda in till varken styrdans eller foxtrot. Bäckman tror jag försökte sig på någon form Snurra-på-rygg i mittzonen. Det var slött, andefattigt utan energi och inte heller hade vi någon som förde i Frölunda.

I början på andra vaknade dock laget till. Det började med att Uffe D stod längst bak som en riktig Daddy Pimp, han tuggade sitt tuggummi, stod mer armarna i kors och tittade på hur hans side kick Lil’Lundh pushade sina bitches efter en första genant påsättning av ett par norrländska dansbandsartister i gulsvarta folkdräkter. Publiken fick som vanligt ont i hela hjärttrakten och ljudnivån var i klass med en fransk mim-föreställning.

I takt med att käken på Uffe D gick fortare och fortare sprang Lil’ Lundh omkring framför sina bithces and ho’s i båset med ännu mer energi. Han svingande sin Pimp-käpp över dem, han pushade och uppmuntrade. Scenen såg ut som en blandning mellan New Jack City och fågeln i Kalle Anka på julafton men till slut så började några tips leta sig in i ryggmärgen:

Man spelar hockey i 60 minuter. Allt behöver inte avgöras första 20.

Det är lika fräckt att skjuta en fjös-puck mot mål när matchen pågår än att vänta på att slutsignalen går.

Helt plötsligt så fanns det något vi saknat hela säsongen och som gör att man kan vända matcher. För det första en motståndarmålvakt som var lite som plåttväg med hål i.  Jag tror inte Hadelöv lyckades hålla mer en fåtal puckar utan returer.  För det andra en vilja att komma fram till mål. För det tredje en gammal klassisk GBG-tjomme som lyckades med det som Goa Gubbar lyckas med en gång per säsong – få igång hela hallen. Stämningen var bättre än på mycket, mycket länge. Detta gav kraft och energi till Da Lundhs bitches att fortsätta pumpa hela vägen in i kaklet.

***

Vi ska inte tro att allt vänt och att det nu är frid och fröjd, men förhoppningsvis kan sättet man vänder den här matchen ge laget tillräckligt med förstånd att spela med mer smartness än man gjort tidigare. Kanske kan vi då få se mer glädje på läktare och på isen även i framtiden.

***

Om detta var en viktig match väntar antagligen en ännu mer ångestfylld batalj på lördag. Ödesmatch kallar Aftonbladet det. Om man verkligen har gjort den analysen på riktigt eller om man bara vill vara dramatisk ska jag låta vara osagt, men visst fasen blir jag yr bara jag tänker på det.

Då jäklar hoppas vi att det blir mer Gangsta-hockey från DahLund.

***

Stämningen skulle må bra av att Goa Gubbar kompletterades med folk runt om i arenan som drar igång stämningen. Vi vet att ena långsidan är rätt glada på att hänga på samtidigt som J-K-sektionen ofta också tar initiativ. Detta är inget GG har någon ära i – tvärt om – de brukar inte alltid hänga på och gör de det så hoppar de rakt in och förstör den takt som fanns från början.


Inför FHC-SAIK: En ödmjuk Ulf Dahlén går i bräschen för laget


Det är märkligt att åtminstone jag är sådan att när allt nu ställts på sin spets är jag mer taggad än någonsin att gå på ishockey. Visst jag vet att risken är överhängande att vi får se en krampaktig match där Frölundas möjligheter att vinna är mindre än risken för förlust. Kanske inte för att vi har sämre spelare men för att vi är ett mer bräckligt lag.

Men det är väl ändå detta som är tjusningen med hålla på ett lag – när insatsen höjs och man helt plötsligt har mycket att förlora det är då som åtminstone jag hittar den där gnistan som gör att jag ser fram emot matchen, men för den skull inte spelet eller resultatet. För mig blir sport i allmänhet och hockey i synnerhet som mest intressant när pulsen slår som Goa Gubbars trumma och insatsen är bra mycket högre än vad jag antagligen klarar av känslomässigt.

Även om jag nu ser en anledning att vara där och stötta mitt lag så inser jag att en förlust eller minsta lilla motgång på isen mycket väl kan slå tillbaka lika hårt som ett falskdeklarerat skatteavdrag. Jag och många med mig lever antagligen i en form av symbios med laget – om jag reagerar negativt och uppgivet på ett mål vad är chanserna att de som kan göra något för att vända detta reagerar med en knuten näve i hockeybyxan?

Ur det här perspektivet ska jag villigt erkänna att jag är en uppblåst ballong, ett korthus eller en dåligt ihopsatt trädkoja – minsta motgång, stick eller krängning får mig att falla ihop. Att då hitta energin att återigen gå på matchen är inte helt enkelt. Men jag får se det positivt – jag slipper i varje fall gå och träna på morgonen efter. Visserligen får man ofta springa gatlopp på jobbet efter en förlust men de flesta förstår ändå inte vad allt handlar om så det kan jag skaka av mig.

Ikväll tror åtminstone jag att Niklas och Tomi spelar tillsammans. Det vore det mest logiska. De två har en trygghet tillsammans som få spelare i Frölunda har och som kan vara en sådan positiv injektion för de båda att de får mig sig fler spelare än Freddan och Joel. Vilka två som jag förövrigt anser är en två vi ska behålla. Detta innebär att jag antagligen helst vill se Riku mellan Nicke och Tompa samt Olimb som tredje länk mellan de andra två.

Men men, vi kan fundera hur länge som helst hur vi ska formera laget men fakta är att det kommer inte spela någon större roll. Spelarna måste lyfta sig ur den misär och press som vi bidragit till och bara fokusera på det som händer på isen, bort med allt annat. Fokus på det positiva och hämta energi ur det som ger en skön käsnla: massor med folk bojkottar och vill inte gå på matchen men ändå kommer det vara mer folk där och framför TV-apparaterna som faktiskt vill att laget ska vinna än vad vilket annat lag som helst i Sverige kan dra ihop.

Jäklar va laddad jag är nu. Snart – nåja – kör vi!

***

Hoppsan samtidigt som man skriver kommer Aftonbladet med nyheten att Lundh är tillbaka. Det blir kul att se hur detta går. Inget officiellt ännu men det verkar stämma.

Framför allt hoppas jag att folk förstår vilken stor människa som Ulf Dahlén är som tillåter den här typen lösning. Nu hade han kanske inte mycket att välja på men detta gör att åtminstone jag inser att Dahlén har mer ödmjukhet inför uppgiften än vad många i laget har. Det hoppas jag också att folk förstår.

Bra Ulf – jag hoppas att det blir bra för dig och att detta hjälper laget komma på rätt köl.


Inför FHC-SAIK – uppvarvning börjar med ny intro-låt


Vad passar bättre än att värma upp med lite sång inför en äkta ödesmatch imorgon?

Jag antar ni kan melodin…

[Mel: Vår bästa tid är nu]

Vår bästa tid är nu,
vem minns det nyförvärv som höll i fjol?
vår bästa tid är nu,
vem vet om morgondan har Pohl, har Pohl, har Pohl?

Håll i plånkan för en kort sekund
och köp och sparka nu så märker du
det blir en framgångsstund,
Därför vår bäst tid är nu, är nu, är nu!

Det känns helt möjligt att få hela arenan att stå upp imorgon och sjunga den här tillsammans…


Ett äktenskap i kris – vem äger klubbmärket?


Hela ambitionen med dagen var att inte skriva ett enda inlägg om det som händer men med alla dessa tankar i huvudet är det läge att göra som ledningen ännu inte har gjort: Agera.

Kommer ni ihåg han på sektion R (?) Som alltid skrek ”AGERA JANNE”? Hans röst var som ett raspigt basmuller men det fungerade alltid, oavsett om det var AGERA eller FRÖ-LUND-A han skrek. Den blandningen av passion och orginalitet på läktaren verkar tyvärr vara helt borta idag. Allt och alla har mittbena och pressveck. Då menar jag inte sponsorer utan snarare att allt ska vara så tillrätta lagt både på läktaren och för de som spelar. Det är som om man försökt censurera bort det som är hockeyns själ, blod, svett, lukter, oljud, passion och tänder som flyger. Man brukar säga att inget överlever om det ersätts med något bättre. Men i det här fallet har dramatiskt uttryckt själen offrats på bekvämlighetens och underhållningens altare. Men har det blivit bättre av detta? Ja komforten runt ishockey är ju kraftigt förbättrad – både för åskådare och utövare. Men pengarna som har pumpats in i föreningar och klubbar har det inneburit att hockeyn blivit:

…bättre? Nej. I så fall skulle vi inte ha diskussioner om rinkminskning och straffar.

…mer underhållande? Nej. I så fall skulle vi inte ha idéer om att införa thouch-icing.

Man kan också fråga sig om stämningen blivit bättre? I Scandinavium? Yeah right.

Det enda jag kan se som man direkt har bidragit med är att klyftorna ökat mellan spelare, klubb och supportrar. Den här klyftan har tillsammans bidragit till ett klimat som gör att många supportrar endast ser en utväg i att visa sitt missnöje: att stanna hemma. Och man gör det för att man inte vill se sitt ”klubbmärke” bli än mer misshandlat. Detta är allvarligt, för att när det är den enda utvägen så hamnar man i en väldigt ond spiral. Laget tycker att publiken borde ställa upp på laget – publiken tycker att laget och ledningen ska ställa upp på klubbmärket.

AGERA ekar fortfarande i huvudet på mig.

Hade supportrarna känt starkare för Frölunda som förening och verksamhet istället för enbart hockeylaget hade man kanske kunnat köpa idéerna om långsiktighet, tålamod och stöd i tuffa tider. Men genom många märkliga beslut – vissa små och till synes obetydliga som att porta supportersajten WWS från att blogga från en träningsmatch eller stoppa två populära spelare från att blogga, till stora och tydliga som att fylla scenen där sporten utövas med själlöst bling-bling och vägran att bidra till ståplats, så har man tillslut förbrukat sitt förtroende från många av supportrarna.

Så nu ska vi alltså sparka ytterligare en tränare och bänka ännu fler spelare – gör det Frölunda till ett bättre lag? Kanske, men knappast till en bättre förening. Det hjälper oss kanske lite på kort sikt men jag tror att det viktigaste är att Föreningen/Företaget Frölunda bygger upp detta förtroende igen. Från scratch, eller till och med minus om jag ska vara ärlig. Problemet är dock som jag nämnt i tidigare inlägg att det inte finns någon föreningen som är redo att ta det ansvaret.

Vad kan man göra på kort sikt?
Det viktigaste är att publiken börjar tycka det är roligt igen att gå på ishockey och att föreningen verkligen visar på att man vill att publiken ska trivas. Ge oss en chans att skapa ett nytt band mellan spelare och publik som i förlängningen bidrar till bygga förtroendet för ledningen av klubben igen. Det finns inget bättre än gå tillbaka till platsen för födelsen, där minnen och historia skapar en inramning som pushar laget och påminner dem om att publiken är där för att de älskar Frölunda mer än de gör. Vi såg att Ullevi-matchen var ett sådant ställe, vi såg i träningsmatchen mot Djurgården i Frölundaborg att stämningen var bättre där än på någon enskild i match Scandinavium. Två utmärkta scener för att visa att Frölunda handlar inte om Indianer, sponsorer och kiss-me-spotar på jumbotronen. Frölunda handlar om något så enkelt som ishockey och en fullsatt arena med folk som gick på sin första Frölunda-match innan både Indiaden och många av spelarna var födda.

Detta är lång process som ledningen måste ta tag i. Men idag kan jag bara komma med förslaget att man borde spela två eller tre matcher i Frölundaborg. Det finns ingen plats i hela Göteborg som passar så bra för att ge vårt lag en chans att visa att de vill spela och publiken vill ge dem sitt stöd.

Här någonstans har jag kokat fram min lilla buljong av slutsatser:

Det är inte Frölunda HC som ishockeyförening som har problem med supportrarna det är supportrarna som har problem med ledningen.
Spelarna har inte förstått den långa tradition de har möjlighet att vara en del av och det är en viktig kultur att ha i väggarna. Detta är något som jag tror har gjort FBK till ett topplag så lång tid. För sanning är den att klubbmärket är något som både ledning och spelare lånar av sina supportrar för utan dem har man ingen verksamhet.

Uppdaterat:

Igår läste jag ett inlägg av Daniel på WWS om hur han blev utkörd från Scandinavium. Ni som vill ha lite mer bränsle på den eld jag börjat anlägga i detta inlägg bör skyndsamt bege er dit: http://www.wildwestsupport.se/sections/blog/?blog=14

Något av det dummaste jag varit med om. Nästa gång kommer Polisen hämta trumman – fast då är syftet göra sig mer populära…


Eftersnack TIK-FHC:Nu ser vi framåt!


Har någon annan sagt det bättre?

Då behöver man inte säga det själv:


En svängom med veckans käresta danspartners, supportrar och Ulf Dahlén


För er som har lust att stanna upp i er misär och fundera kring vad det är som händer runt laget istället för att fundera på vad som är fel måste jag länka vidare till Lugna puckars inlägg idag. Jag undrar om inte detta är en av de bättre analyserna/funderingarna på dagens situation. Hur kan alla vara så otroligt ense och oense om samma saker? Det om något är åtminstone för mig tillräckligt förvirrande för att studera i flertalet år fram över.

Och det ska jag villigt erkänna att med alla de åsikter jag haft är det svårt att se en konsekvent linje om vad man egentligen tycker. Å andra sidan behöver man som supporter inte stå för sina åsikter. Ja inte någon längre stund i varje fall…

En favorit är – som själv använt mig av i frustrationens tidevarv – är att jag beklagar mig över Uffes brist på utbildning och erfarenhet men det är ju inte så att det är Curre Lindmark som sitter och skriver på FHC-Snacket. Så detta betyder alltså att för att veta vad som behövs måste jag själv ha tränarutbildning vilket i sak innebär att jag har fel i och med att jag inte har tränarutbildning. Hänger ni med?

Inte jag heller.

***

Det är inte lång tid till match nu. Adrenalinet har börjat pumpa upp inte bara pulsen utan även förhoppningarna. Jag är otroligt taggad för kvällens match.

När jag väl känner efter nu så hittar jag det där kornet till tro inom mig, det som gör att jag kommer bänka framför TV och verkligen tro, hoppas och förvänta mig ett taggat Frölunda som ska styra matchen dit de vill.

Finns bara en sak kvar att säga:

Framåt framåt framåt!


Efterrapport från matchen: TIK- FHC


Dagen kryper fram och nedräkningen känns som den stannat någonstans mitt emellan misär och verklighet.

Dagens match och den här säsongen har blivit en värre skräckupplevelse än senast när vi kämpade för vårt kontrakt 2007. Egentligen hoppas jag spelarna gör det man inte gjort sedan den 12:e december: Vinner på bortaplan. Den mest troliga utgången är som jag kände mot Djurgården att man sitter där i pausen och hoppas på att man kan nå oavgjort när man går in i tredje perioden med ett 1-3 underläge.

För dig som inte orkar se matchen kommer här ett kort sammandrag av sista minuterna i tredje:

3 minuter kvar av tredje och Dahlen som tog sin time-out redan i andra då TIK gick från 0-1 till 3-1 på fyra minuter måste göra något. Han tar ut målvakten – den andra verktyget han har i lådan. Bäckman som byggt en lägereld bakom buren bestämmer sig för transportera pucken in i zon. Alla andra har nämnligen redan åkt upp och ställt sig på blå så han har inga andra alternativ. Han närmar sig blå linjen gör en dragning samtidigt som övriga fyra spelare står still på blå och väntar på en dumpning. Bäckman missar dragning och pucken studsar på Pääjärvis benskydd och sedan över Lundqvist klubba samtidigt som Anton snappar upp pucken och lägger den i tom bur.

Dahlén hojtar på domaren om Time-out som självklart avslår den begäran med hänvisning att man bara har en per match. Dahlén fortsätter sitt mantra: Time-out, time-out, time-oooouuuuuttttteeeeeeee… Spelarna kollar på klockan och ser att det är dags att spela hockey med endast 2 minuter kvar. Man driver upp tempot och får snabbt tre-fyra chanser. Helt plötsligt står det 3-4 och 45 sekunder kvar. Kallio får pucken av Niklas, han passar tillbaka till Niklas, som passar tillbaka till Kallio som passar vidare till Olimb. Olimb löser karusellbiljett och cirklar runt i ena sargen tills hans spyr av åksjuka. Freddan plockar åt sig pucken och skjuter mot buren. Niklas är framme på returen och har öppet mål men passar till Niskala som skjuter (jättehårt) på Rikus fot av någon anledning. Slutsignalen har gått men Olimb har tagit pucken och håller fortfarande på i ena tekningscirkel att leta efter någon att passa. Han ser att han har öppet mål och ropar högt åt Röymark att åka på kassen så att han har någon där som kan lägga in den åt honom…

Dahlen får kaffeförbud och Ahdrian & Nubben är jäkligt nöjd med den trygghet som man skapat för lagets tränare.

På vägen hem mot Göteborg ringer Kenta och frågar om det finns möjlighet att få titta över på en kopp te…


Inför mardrömmen: TIK-FHC


Känslan av att man faller och marken kommer allt närmare. Gravitationen gör allt för dra din kropp mot botten. Luften rusar förbi och bruset blir öronbedövande.

Man är jagad och den påtända psykopaten som är ute efter dig knappar in på det lilla försprång du hade. Du yrar planlöst genom sjaskigt upplysta gångar med glödlampor som blinkar. För varje nytt hörn du svänger vid kommer jägaren närmare och du står där med känslan av att inte kunna röra dig bort från det otäcka, otrevliga och olustiga. Ljudet av läkande rör i källargången överöstas endast av den släpiga, ryckiga gång som förföljaren framkallar. Ekot av någon som kommer närmare och närmare.

Det finns ingen väg ut och svettningar av okontrollerbar ångest gör att olusten går som skälvningar genom kroppen.

Precis när du tror att allt hopp är ute, din kropp vägrar lyda och du gör en sista viljeansträngning för öka avståndet till den bakom. Då gör du ett ryck, blinkar med ögonen sätter dig upp, sparkar av dig täcket och försöker lugna ner din hastiga andning.

Det var bara en dröm. En riktigt otäck mardröm. Men ändå, allt är precis så bra som det var när jag gick och la mig.

Nä just det ja, det var egentligen ingen dröm, allt är precis så jäkligt som det kändes.

Beskrivningen av en mardröm och mitt beroende av att följa hockeylaget Frölunda är visserligen till stora delar samma känsla av att inte kunna hitta en väg ut i verkligheten, men med den stora skillnaden att på natten vaknar man när det blir för läskigt. Det gör jag inte nu. Även om säsongen på sitt sätt varit fylld av brutala uppvaknande har det inte varit i närheten av samma känsla av lättnad som det är när man vaknar ur en riktigt dålig dröm.

Brutalt uppvaknande 1: BP 78% 9 i serien

Brutalt uppvaknande 2: PP 16% 8 i serien

Brutalt uppvaknande 3: 19 förlorade 2:a perioder – sist i serien. 40% av alla mål är insläppta i period 2.

Brutalt uppvaknande 4: 1 vinst på de senaste 5 matcherna och inte en poäng på borta plan sedan 12:e december.

…det kallar jag för brutalt uppvaknande!

***

Kvällens match mot Timrå har alla de ingredienser som behövs för att framkalla mardrömsliknande symptom sen om det är Pääjärva som är Boggie-man eller bara någon enskild spelare i Frölunda det vet jag inte. Men Timrå kommer vara ett rött monster som hittar sin drivkraft i att jaga ett skadat byte, Man vädrar både blod och möjligheten att ta sitt håriga lilla huvud upp över ytan för den så åtråvärda luften innan lungorna sprängs. Vi däremot, supporters och spelare, fortsätter leva vår dröm – vår mardröm – med samma overkliga känsla som tidigare:

Vad vi än gör så kan vi inte skaka av oss våra förföljare.

Men vi kan fortsätta kämpa. Genom att använda vårt huvud kan vi lura av oss våra förföljare och kravla upp på en lite fastare mark. Lite förbannad jäkla lugn och ro är allt vi ber om. Den bönen kommer inte hörsammas förrän säsongen är slut.

Vad som än händer ikväll är verkligheten benhård: Detta är ingen läskig mardröm vi kan förvänta oss att vakna med ett ryck från.

Men laget kan bestämma sig för att bli monstret istället för den jagade.

Vad passar bättre att värma upp med än den här gamla slagdängan.


Dagens roligaste


Jag kan inte undanhålla er säsongens bästa avslutning på en intervju med Ahdrian om det kommer ske några tränarförändringar.

Följande hittar ni på GT:s sida:

Mats Ahdrian förtydligar:
– Det ska i så fall vara en person som är välkänd för spelarna i laget. Inte en främmande fågel.
Var hittar man en sån person?
– Internt eller externt.
Kan det hända något den närmaste veckan?
– Allt kan hända varje dag. Vi stänger inga dörrar.

Hur roligt är inte det här?

För det första ”Ahdrian förtydligar”. Då finns det ju något hopp om att avslutningen av intervjun ska ge lite mer än tidigare i texten.

Vad får vi?

Förklaringen om att vi inte ska ta in en främmande fågel. Hur ska det gå till undrar FHC-Snacket? Hela laget har bytts ut i snart tre säsonger så fortsättningen på detta är ju självklar även för en reporter:

Var hittar man en sådan person? Ahdrian svarar med en egen variant av ”Finns i sjön”:  Internt eller externt.

Åh fan…

Detta avslutas med en riktig lågoddsare – ”Allt kan hända varje dag”.

Jesus Kristus, släck alla lampor, knäpp gylfen och lyft dina händer mot skyn! Ahdrian har gått och blivit filosof.

Nu vänder det kära läsare – glöm inte att allt kan hända! Inte bara en gång utan VARJE DAG!

***

Samtidigt får vi reda på Kenta fått sparken från Lugano. Jag har alltid tyckt att Kenta gjort ett bra jobb och jag tror säkert det är en tränare som många skulle kunna tänka sig att se i Frölunda. I varje fall som ett stöd till Ulf. Man kan tycka vad man vill om Uffe men han är helt klart värd en framgång tillsammans med en meriterad tränare.

***

Samtidigt går vi in i något som i varje fall Pappalito beskrivit som The death week – dock är jag tveksam till att han har samma ångest över att möte Timrå och Modo borta på en och samma vecka…