En drinkpinne i ögat på Ankan?

Ankan verkar ha satt sin Gin & Tonic i vrångstrupen över den sista utvisningen igår. Antagligen kollade han inte på hela matchen eller så hade han petat sig i ögat med drinkpinnen.

Det var knappast den utvisningen som gjorde att SSK förlorade. Däremot kan man enögd som jag är säga att det var åtminstone två hakningar/fasthållningar som man inte dömde för som lika väl hade kunnat innebära att vi lyckades få med oss en trepoängare redan under full tid. När det gäller domarnas standard är den allt annat än jämn. Det är knappast ett tecken på en jämn domarnivå när jag blir nästan lika förbannad när vi får en utvisning med oss som att vi får en mot oss.

Vad jag själv satt och funderade på igår kväll är att domarna har gått från att ha en nolltolerans på spelförstörande moment som hakningar och fasthållningar till att det snarast är så att man har fått en nästintill nolltolerans för utvisningar på spelförstörande moment.  Ja under vissa matcher i varje fall.

Nu skulle man tro att hela domarkåren var helt under isen men det är inte bara negativt att vi får ojämna och inkompetenta domare.  För att citera mig själv så innebär en ökad domarinkompetens både ökad underhållning och bättre stämning i arenan.

Lite mer om matchen kommer senare.

Därför blir det slutspel…

Igår listade jag fem orsaker till vad vi skulle skylla på om vi mot förmodan hamnar i den så förhatliga kvalserien. Jag vet inte om det var min inkompetens allena som gav inlägget bottenbetyg eller om det eventuellt var att ämnet är otrevligt att läsa om men det är alltid bättre att folk är förbannade, snarare än helt likgiltiga.

Hur som helst, så tror jag faktiskt mer än någonsin på slutspel. Jag vet att jag har varit negativ under början serien speciellt med tanke på hur lamt allt kändes. Om jag istället nu lyfter upp mina pekfingrar och känner vart vinden blåser så hittar jag fem troliga orsaker till att vi ändå lyckas hamna på rätt sida strecket:

- Vi har fått stabilitet i försvarsspelet där fler spelare är aktiva vilket ger oss möjligheter till de sedan länge saknade spelvändningarna.

- Niklas Andersson blir aldrig riktigt dålig samtidigt som Lasu bara blir bättre och bättre.

- Laget har börjat vända matcher som man tidigare trodde var körda alternativt hoppades man på oavgjort i bästa fall.

- Vi har konkurrens på målvaktspositionen

- Vi har en fjärdekedja som går att använda och en mycket bra tredje kedja.

Sedan tror jag det är viktigt att komma ihåg att fördelen med en tajt serie försvinner om vi kommer högre upp. Då vill vi istället har långt ner till strecken och en tajt serie blir en nackdel. Man blir väl aldrig helt nöjd.

Nu är det ju lite av High-Stake-Poker att prata om slutspel när man ska möta HV i två raka matcher. Ett HV som helt förstörde min planering kring vilken match jag skulle se igår. När det stod 5-0 efter en period så kändes den matchens underhållningsvärde tveksamt. Jag bytte därför istället till att slökolla lite Linköping – Luleå. Frågan är om det var Luleå som var bra eller om det var LHC som var dåliga? Senast var det ju Frölunda som var dåliga och Luleå ännu sämre.

Eller hur var det nu?

Snart är det dax för lite HV-snax.

Det blir kvalseriespel för att…

Låt mig få pröva något nytt… Det blir raka puckar istället för den vanliga sarg-hörns-snurr-bloggen:

5 orsaker till att Frölunda kommer spela kvalserien i vår:

• Det finns ingen jämnhet i laget. På tre år har man egentligen aldrig lyckats bibehålla någon som helst jämnhet utom eventuellt under de två månaderna när man gick till semifinal 08/09.

• Det finns inga egentligt kreativa centrar som kan servera mackor till våra målgörare. Den mest kreativa har haft skadeproblem och kommer antagligen bli skadad igen.

• Den bästa poängplockaren är en 39-åring.

• Det finns 10 eller till och med 11 lag som är bättre idag – varför skulle de inte kunna vara bättre under resten av säsongen också?

• Tålamodet hos sponsorer och publik är på upphällningen – det tillsammans med hotet om kvalserien är inte optimala förhållanden att prestera för ett lag med självförtroende som en tonåring.

Imorgon ser vi vilka orsakerna är till att man spelar slutspel.

Lättaste bloggposten hittils

”Abonnenten  kan inte nås för tillfället”

 

”Abonnenten  kan inte nås för tillfället”

 

”Abonnenten  kan inte nås för tillfället”

 

”Abonnenten  kan inte nås för tillfället”

 

”Abonnenten  kan inte nås för tillfället”

 

Mina två ören… eller pausunderhållning

Det är ju ingen idé att lägga för mycket tid på skitsnack och allmänt negativt gnäll här på FHC-snacket, speciellt när man själv inte bryr sig speciellt mycket. Så som en service till er läsare tänkte jag tipsa om några små inlägg från håll där euforin och frustrationen kan verka ångestdämpande för er med Frölunda-sympatier. Så fram till att jag har kravlat upp ur min mörka håla som just nu påminner mer om den där björnfällen som Christer Pettersson vek ut sig på, så passa gärna på att läsa om något annat:

Fröding lever i bloggsverige! Han heter dock inte Gustaf utan Black Boris. Hans rim är full av reson i en betraktelse av Järnkaminerna(?). Ja för oss utomstående är det svårt att skilja agnarna från vetet eller kaminerna från råttorna, så jag ska låta det vara osagt men underförstått, att från mitt perspektiv med snålblåsten från västerhavet i örat så stämmer den rätt bra in på de flesta Stockholmssupportrar… http://blackboris.blogspot.com/2010/10/svansfans.html

Ångestfaktor 5 av 10

Euforivarning: 7 av 10

HVBloggaren tipsade om en hemsida som hette rent-a-killer. Jag är dock osäker på vad Z egentligen menade. Det jag däremot vet är att för oss som mer än gärna vältrar oss i ångest hos de lag som ”bara ska vinna alla matcher” så har den här bloggen gett åtminstone mig ett vattenhål och möjlighet till andrum i dessa bistra tider. Nu vann de visserligen senast – men som Frölundasupporter vet vi att det är bara ett steg närmare nästa förlust.

Ångestvarning: 9 av 10

Euforivarning: Stigande…

***

Bättre Hockey

Att tipsa om en av de större bloggarna om ett av de mindre lagen från en av de mindre städerna kan kännas som over-kill. Men för mig som inte sett Luleå som mer än ett defensivt gärdsgårdslag som precis haft råd med grindslanten de senaste åren så är transformering total. Det är lätt att unna Lasse att få uppleva lite bättre hockey

Ångestvarning: Ja garanterat

Euforivarning: 10 av 10

Sarg Ut har dukat under av utmattning. Det känns som det lika väl kunnat vara jag som skrivit detta inlägg. Vilket gör det desto mer mänskligt. Jag är övertygad om att Elitseriens hårdaste ord-ekvilibrist kommer hitta ny inspiration så fort kvalserieplatsen strax framför Frölunda är klar. Va fan, det blir ju nästan som i Elitserien och så får vi vinna lite också…

Ångestvarning: 9 av 10

Euforivarning:1 av 10

Pucksnack är kanske riktigt en lika emotionell blogg som den undertecknad skriver. Men helt klart dyker det upp frustration och tendenser till viss uppgivenhet. Samtidigt finns det en återhållsamhet som balanseras av viljan att skriva för oss som undrar vilken som är den senast ny-komponerade kedjan vi ska sätta vårt hopp till. Vi som följer mer än vad som är friskt vet att det är ett heltidsjobb.

Ångestvarning: 6 av 10

Euforivarning: 5 av 10

Kanske skulle vi få Nubben att sjunga den här refrängen för oss som besöker Scandinavium på nästa hemmamatch?

…tar mer än gärna emot några förslag till bättre låtar som Nubben eller Ahdrian kan sjunga duett på.

Kan man göra slut med ett hockeylag?

Jag lobbade upp för lite ytterligare klagande tidigare idag. Nu är det dags att glutta lite i ångestburken och se vad som kommer fram.

I sammanfattning kan jag säga att det rör sig om marknadsföring, lojalitet, indianer och självklart den berömda slutklämmen

Frölundas ledning marknadsför produkten mycket bra. Men exakt som i den verkliga världen så tenderar konsumenterna att bli upprörda när produkten du köpt inte stämmer överens med det som utlovats. Självklart blir du förbannad.

Lösning?

Ja inte fasen är det att sälja ”underhållning”. Är det något man ska sälja så är det klubben (inte indianen) och dess historia. Att vara supporter till ett lag handlar inte om att gå dit varje kväll för att ”det är bra underhållning” utan om att man vill vara en del av något som gör dig stolt i med- och motgång.

Genom att lägga till en indian till de tidigare värdeorden som fanns när man pratade om Frölunda har dessa ord blivit allt vagare och vagare. Marknadsföringen har handlat om ”underhållning”. När nu underhållningen har försvunnit har vi inga gemensamma grundvärderingar kvar.

Jämför dagens underhållningslag med gårdagens ”Vilda västern”. Fråga dig vilket lag du helst sitter och ser en förlust med?

Den indianprydda, invärvade f.d. Timråspelare som är här för att underhålla oss till trummans taktfasta stönanden?

…eller den svettiga, knytnävsspelande, invärvade kanadensaren som är här för att slå någon på käften som försöker ta sig in på vårt mål samtidigt som den vokaldyrkande publiken skriker ut sitt missnöje?
Valet är lätt: Bort med Indianen, säger jag som vanligt.

Men, säger någon, vi har sålt massor av souvenirer på indianen.

Visst

…och nu buar de åt laget för att de måste dras med en Indian-tatuering resten av livet.

****

Det jag vill komma fram till är att det känns som jag följer ett lag med legoknektar och gamla Timråspelare. Det är något jag inte uppskattar och jag får också känslan att det idag är ett lagbygge som många inte är villiga att se förlora. Detta är ännu mer tydligt nu när även Freddan är borta.  Det finns inte längre något direkt utrymme för misslyckanden och viljan att stötta laget i motgång är väldigt låg hos många.  Detta trots trotjänare som Kallio, Niklas, Bäckman, Mike, Joel och Pebben kompletterat med juniorer som Tömmernäs, Klingberg och Lasu.

Det är en stomme som flera lag skulle vilja ha men ändå – det hjälper inte för att skapa lojalitet och stöd för laget nu när det går tufft.

Varför?

Ja… det känns för mig som att det kanske finns en känsla som säger att det inte är Frölunda man följer längre.

Kanske är det så att det är kidnappning vi har bevittnat?

För nu är det ännu fler spelare på väg in och Frölunda känns allt mindre och mindre inte som det lag följde från början.

Det är snarare Nubbens. Och Nubbens spelare kommer från Timrå alternativt så har de gjort en sejour i NHL men misslyckats.

NHL-rejects och Timråspelare.

Precis det jag är beredd att betala 300 spänn per match för att följa.

****

Förstår ni varför det tar emot att skriva ibland?  Det är ett jäkla klagande och när jag börjar fundera så blir jag rädd för mig själv och det som jag kommer fram till om jag gluttar på locket och frågar mig, som en tonåring som ska göra slut för första gången:

Det här förhållandet kanske har kommit till vägs ände? Vi kanske ska gå skilda vägar eller åtminstone bara vara vänner ett tag?

Det kanske inte är dig utan mig det är fel på.
Men det är en chans jag är villig att ta…

Ring inte mig. Jag ringer dig.

MVH

Grinkuken

Det är fanimig ingen picnic att spela hockey i Göteborg

En sak vi eventuellt kan enas om är att när man vinner säger man att ”det spelar ingen roll hur det ser ut huvudsaken är att man vinner”. När man däremot förlorar så vill man ju kunna känna att antingen så har man varit med och kämpat om poängen genom hela matchen eller åtminstone sett ut som om man kämpar om poängen.

Om ett lag har ett spel som för betraktaren ser ut som både uddlöst, planlöst och viljelöst genom till exempel lobbskott i bröstet på målvakten, tama avslut eller ett nästintill åksjuke-framkallande irrande i sarghörnen det är då frågorna om laget verkligen gör sitt yttersta bubblar upp i det så endimensionella supportermedvetandet. Här har vi ett gigantiskt problem. För om publiken saknar förtroende för spelarnas vilja att vinna vad finns det då kvar att gå och titta på? Inte fasen slänger du ut 350 kronor på något som du inte tror på?

Jo det gör man! Om man har hoppet kvar.
Så måste det ju vara, den som buar måste ju verkligen känna sig sviken och frustrerad, just för att man någonstans hoppades på att laget skulle vinna, man kanske inte trodde – men man hoppades. Så det vi måste göra för att slippa buandet – för det är verkligen inget som jag uppskattar – vi måste ge upp. Inse att allt är kört och att inget kommer någonsin ändra sig. Allt är, efter endast två matcher, helt kört i botten och att vi kommer aldrig mer vinna en enda match eller kanske inte ens göra ett enda mål till. I de sista 159 perioderna av grundserien kommer FHC inte vinna en närkamp eller göra ett enda mål. Om vi kan hoppas på det istället så kanske vi kan slippa buandet?

Problemet är ju att det sista som överger människan är just hoppet.

Buandet är så kontraproduktivt att den som hemfaller åt dylikt beteende inte riktigt förstår vad det är man gör. För om man nu buar ut sitt eget lag kan man egentligen sätta sig i motståndarklacken och sjunga med. Det är ju det som är effekten: Ta energi från hemmalaget och ge det till motståndarna.  Även om jag vill inte gå så långt som att säga att till och med trumman är bättre än buandet så är det helt klart bättre för laget om man bara är tyst istället.

Helt knäpptyst. Något som vi redan idag är oroväckande kunniga om:

Den knäpptysta hockeymatchen med de buande supportrarna.

Det är fanimig ingen picnic att spela hockey i Göteborg.

Magnus Johansson och Hävelid till Frölunda?

Jag måste få ställa en direkt fråga till omvärlden.

Jag spatserade förbi Heden i lördag och såg på en av tvärgatorna Linköpings HC:s spelarbuss stå parkerad där. Dagen efter Timrå-förnedringen. Mitt tanke var förståss – va fan gör de här?

Men sedan förstod jag: Frölunda har hyrt hela LHC eventuellt bara backlinjen. Det måste vara det som är svaret, annars vet jag inte hur LHC ska få in de pengarna man behöver för att betala hyran. Kanske är tanken att man kan avboka Cloetta-Center hela säsongen och spela alla sina matcher i Scandinavium? Det vore ju det bästa. Man hyr ut hela laget och låtsas som om det är helt normalt. Vi hejar på Frölunda och LHC fansen – som i sanningens namn kanske inte har en hamster som springer för fullt där uppe i ”hövvet2…

Mig gör det inte så mycket. Vi behöver backar och LHC behöver pengar.

Kan vi bli av med Indianen på samma gång så är det Ok för mig.

Visserligen kommer vi stå med ett extralag men va fan – det är väl bara att skeppa dem till Borås. Alternativt KHL. LHC har ju redan börjat bygga ett lag där borta.

Det låter kanske inte helt troligt men kom ihåg var ni läste det först…

Eventuellt fanns det någon annan mindre trolig förklaring eller?

Vi måste ge honom tid…

…det börjar röra på sig i ute i alla hockeylador runt om i landet. Självklart har Frölunda sin vana trogen agerat sent in på försäsongen och värvat in vad jag och många med mig hoppas på – en defensiv back. Nu ser ju  det ju ut som att han är mer offensiv än både Kudden och DiPenta tillsammans.

…vilket inte säger mycket.

Något jag tycker är symptomatiskt för den här värvningen är intervjun med Nubben. Som vanligt handlar det om att vi ska ge vårt nyförvärv tid. Jag vet inte hur många spelare vi ska ”ge tid”  de senaste säsongerna – men om du frågar mig så är det antingen ett tecken att man värvat på grund av skador eller på grund av att man gjorde fel från början. Förra året skulle vi ge Pebben tid, Joel skulle vi ge lika mycket tid, sedan kom Makkonen som också skulle få tid. Sedan kom Pastorn tillbaka och då skulle han också få tid. Han är tillbaka igen efter 15:e skadan och självklart ska vi ge honom tid. Sedan var det viktigt att ge Dahlén tid och till slut skulle vi ge Nubben och hans lag tid.

Allt som allt ska vi ge tid till Frölunda. Ha tålamod. Ge dem lite tid helt enkelt.

Jag säger så här: Nu, i år kanske det äntligen är tid för att ge oss lite framgångar. Eller åtminstone ett säsong med färre matcher med håglöst och viljelöst spel.

***

Låt mig vara ödmjuk och säga inför matchen mot Timrå imorgon: jag ger er gärna min tid, det har gjort i mer än 20 år - men ge mig då en säsong där jag slipper tveka på om det är någon som bryr sig på isen hur det går

***

Exakt nu är 24 timmar kvar till jag känner den där härliga nervositeten igen.

***

Jag välkomnar också Zoran tillbaka till blogg världen. www.hvbloggen.se för en sned bild av HVockey…

Sån är jag…

En lugn fredag.

Ja egentligen en lugn vecka i hockeyns bakvatten där jag allt som oftast huserar. Många har blivit upprörda över nationalsångens vara och inte vara medan diskussionen om straffar, mindra ”bytes-zon” och både fler domare och fler repriser har varit halvdött. Om man nu har en intresserad supporterskara av hockeyfantaster som Elitserien och hockeyn har så borde det kanske ha blivit fler diskussioner kring de andra regelförändringarna. Det är så jag tycker även om jag själv inte bidragit med varken ved till elden eller en tändande gnista i frågor som kanske är nååååågoooooot viktigare än nationalsången vara eller inte vara i samband med en vanlig elitseriematch.

Men sån är jag. Klaga på andra men gör det inte bättre själv. Det är visserligen hela definitionen av supporter. Klaga men gör det inte bättre själv.

Sån är jag.

Jag är också en sån som förvirrat letar efter fjärrkontrollen till TV och hittar den i kylen. Samtidigt som letandet pågår hittar jag också brödet i städhinken. Ja, sån är jag.

Jag är också den personen som kommer på mig själv stirrandes på vattenkranen i köket som står på med full spätta utan att veta varför. Aaah, brukar jag tänka, det var nog ett kallt glas vatten jag tänkte hälla upp. Självklart är det satt på ”kokhett”… Exakt sådan är jag.

Jag kan också säga att jag precis en sån person som man hör om så ofta som lyckas skära Chili ena sekunden för att sedan klia mig på pungen den andra. Det ska ni vara förbannat uppmärksamma på – det bränner utav helvete. Men inte fan så slutar jag ha åsikter om både hygien, matlagning eller vett och etikett för det…

För att jag är en sån person. Ni vet just den personen som kör iväg med en baguette, en dricka och en kopp kaffe uppe på biltaket. Det har dock inte hindrat mig från att göra samma misstag en gång till utan helst tre gånger. Jag kommer inte heller sluta att stå upp på toaletten bara för att jag någon gång råkat tappa ner telefonen i den. Jag fungerar inte så. Och det kan ni som av en händelse kommer förbi här skriva upp på era minneslistor; att jag kommer inte sluta med att skriva ointressanta blogginlägg om det som egentligen, i det stora hela, inte spelar någon som helst roll för större delen av mänskligheten. Men för oss som följer med och sluter upp kring en lagsport som genererar flera miljarder i omsättning, som får vuxna att gråta som barn så kan vi väl ändå enas om att det någonstans i den här cirkusen finns något som faktiskt spelar lite roll.

För att riktigt förstå hur jag är så ska jag beskriva mig som en person som gått på ishockey sen mitten på 80-talet, där det varje år fanns en dröm om att gå upp i elitserien för att året efter sitta kvar och drömma om samma sak. Detta följdes upp med ett liv på 90-talet där drömmen var att man kanske skulle kunna klara sig till slutspel och eventuellt inte åka ut mot Modo eller Färjestad i kvarten för att sedan under första delen på 2000-talet hoppats på att det kanske kan bli åtminstone ett guld och ett guld till. Året efter sitter man där och väntar en säsong till. Datumen står på  17 september och jag sitter där och gör exakt samma sak en gång till bara för att kanske den här gången kan det bli lite roligare än förra gången.

Jag tänker alltså fortsätta att göra saker som ser både förvirrade och illa genomtänkta ut på håll. Kanske till och med göra om misstaget att riktigt, riktigt mycket hoppas på att det är den här säsongen det vänder.

Sån är jag – evigt positiv – och helt immun mot självrannsakan.

Nu vänder det.