Youtubefrossa: Hyllas den som hyllas bör: Stämningen

Det finns för mig få saker som är mer mytomomspunna i Frölundas historia som den gamla isladan borta i Slottskogens kant. Stämingen, målen, slagsmålen och historian är verkligen en av de viktigaste platserna om man vill förstå vad Frölunda har varit och kanske kan bli någon gång i framtiden igen.

Det är egentligen rätt konstigt med tanke på hur länge Frölunda har spelat i Scandinavium. Visst har det hänt mycket i den numera rätt slitna arenan. Två SM-guld är inget att bortse ifrån. Men jämför man de två arenorna så blir minnena och upplevelserna mycket starkare i den ruffiga, slitna och nästan fallfärdiga hallen.

Frölundaborg är den plats där hockeyn på isen och stämningen på läktaren lever i en symbios. Där supportrar gör det de ska och laget drar full nytta av det stöd man får. Vi minns SM-finaler,  Elitserieavancemang, skandaler och slagsmål. Frölundaborg är platsen där Frölunda som förening lever i symbios med sina supportrar. Låt oss därför hylla den gamla arenan med en youtube-frossa.

Mina favoriter är de som väcker både minnen och känslor. Låt oss börja med en som kommer ge er ångest över att sista slutspelsmatchen i Borgen är spelad:

Stämningen

Det är ju så det ska låta:

…och så här låter det aldrig 15 minuter innan matchstart:

Säga vad man vill men Frölundaborg är platsen det kommer att pratas om i framtiden. Det kommer bli många ”kommer du ihåg när….?”

Tyvärr är ståplatsen borta och antagligen mycket av inbyggda stämning som det skapade. Frölundaborg var platsen där publiken agerade som en powerforward som jobbade i varje byte och i likhet med en grovjobbare syns den aldrig i statistiken men är nog så viktig för sina lag.

Imorgon blir det en sväng till. Då tittar vi på några andra härliga minnen från Borgen.

Sån är jag…

En lugn fredag.

Ja egentligen en lugn vecka i hockeyns bakvatten där jag allt som oftast huserar. Många har blivit upprörda över nationalsångens vara och inte vara medan diskussionen om straffar, mindra ”bytes-zon” och både fler domare och fler repriser har varit halvdött. Om man nu har en intresserad supporterskara av hockeyfantaster som Elitserien och hockeyn har så borde det kanske ha blivit fler diskussioner kring de andra regelförändringarna. Det är så jag tycker även om jag själv inte bidragit med varken ved till elden eller en tändande gnista i frågor som kanske är nååååågoooooot viktigare än nationalsången vara eller inte vara i samband med en vanlig elitseriematch.

Men sån är jag. Klaga på andra men gör det inte bättre själv. Det är visserligen hela definitionen av supporter. Klaga men gör det inte bättre själv.

Sån är jag.

Jag är också en sån som förvirrat letar efter fjärrkontrollen till TV och hittar den i kylen. Samtidigt som letandet pågår hittar jag också brödet i städhinken. Ja, sån är jag.

Jag är också den personen som kommer på mig själv stirrandes på vattenkranen i köket som står på med full spätta utan att veta varför. Aaah, brukar jag tänka, det var nog ett kallt glas vatten jag tänkte hälla upp. Självklart är det satt på ”kokhett”… Exakt sådan är jag.

Jag kan också säga att jag precis en sån person som man hör om så ofta som lyckas skära Chili ena sekunden för att sedan klia mig på pungen den andra. Det ska ni vara förbannat uppmärksamma på – det bränner utav helvete. Men inte fan så slutar jag ha åsikter om både hygien, matlagning eller vett och etikett för det…

För att jag är en sån person. Ni vet just den personen som kör iväg med en baguette, en dricka och en kopp kaffe uppe på biltaket. Det har dock inte hindrat mig från att göra samma misstag en gång till utan helst tre gånger. Jag kommer inte heller sluta att stå upp på toaletten bara för att jag någon gång råkat tappa ner telefonen i den. Jag fungerar inte så. Och det kan ni som av en händelse kommer förbi här skriva upp på era minneslistor; att jag kommer inte sluta med att skriva ointressanta blogginlägg om det som egentligen, i det stora hela, inte spelar någon som helst roll för större delen av mänskligheten. Men för oss som följer med och sluter upp kring en lagsport som genererar flera miljarder i omsättning, som får vuxna att gråta som barn så kan vi väl ändå enas om att det någonstans i den här cirkusen finns något som faktiskt spelar lite roll.

För att riktigt förstå hur jag är så ska jag beskriva mig som en person som gått på ishockey sen mitten på 80-talet, där det varje år fanns en dröm om att gå upp i elitserien för att året efter sitta kvar och drömma om samma sak. Detta följdes upp med ett liv på 90-talet där drömmen var att man kanske skulle kunna klara sig till slutspel och eventuellt inte åka ut mot Modo eller Färjestad i kvarten för att sedan under första delen på 2000-talet hoppats på att det kanske kan bli åtminstone ett guld och ett guld till. Året efter sitter man där och väntar en säsong till. Datumen står på  17 september och jag sitter där och gör exakt samma sak en gång till bara för att kanske den här gången kan det bli lite roligare än förra gången.

Jag tänker alltså fortsätta att göra saker som ser både förvirrade och illa genomtänkta ut på håll. Kanske till och med göra om misstaget att riktigt, riktigt mycket hoppas på att det är den här säsongen det vänder.

Sån är jag – evigt positiv – och helt immun mot självrannsakan.

Nu vänder det.

Nationalsångsonani eller hockeyeufori?

”Många anser att det är höjdpunkten under hockeykvällen att få höra Richard Dybecks strofer.”

Det var ta mig fan något bland det dummaste jag har hört. Om det var någon knä-tofs-aktivist från dalarna, en SD-politiker eller kanske någon dammig kulturarbetare som sa detta så skulle jag väl kunna svälja och gå vidare. Men det verkar som det är en åsikt från hockeyreportern Thomas Roos som i sin aftonbladsartikeln smyger in den som ett citat som egentligen inte är något citat utan kanske en egen åsikt… Ja det vet vi ännu inte men jag lovar att ta reda på hur det ligger till.

Och om detta är sant du är ishockeyn riktigt illa ute. Det är väl inte så att någon med full sans och balans verkligen säger efter nationalsången – Ja, det var härligt nu kan vi gå hem.

Är det därför som Ros kör med sina ibland lösrykta rykten – för att han går hem efter nationalsången är slut?

Jag ska avkräva den gode Ros ett svar och återkommer i frågan.

***

När det gäller sångens vara eller inte vara tycker jag att om man prompt måste sjunga den så kan det väl räcka i slutspelet?

För den som hänvisar til patriotism som Mike Helber gör så vill jag att ni i gengäld ställer er frågan:

Vilket egenvärde har patriotismen? Vad är det som gör den så viktig för ishockeyn?

Herregud, det är bara en nationalsång…

Jag kan inte bestämma mig…

Läger tre är nog där jag mig befinner mig. Vi, om det nu är några fler än jag, har fått en släng av både beslutsångest och analytiskt övermod. Ofta hamnar den här typen av i något som kan beskrivas som emotionell limbo.

Varje förlust försöker förklaras med det är inte nu det gäller alternativt – PP såg jäkligt bra ut om vi inte hade haft sån otur. Medan varje vinst snarare kan handla om att säga ja vi får se hur nästa match går innan vi kan säga något säkert. Ofta pågår det under hela säsongen ett evigt vägande av om och kanske,

Denna gruppen är nog mer för olika ögonblick av eufori. Ett mål för rätt lag är samtidigt allt som behövs. Anledningen är att målet som sådant är det enda som är helt säkert. Man kan inte veta  om laget är bra eller dåligt och man kan inte veta om det blir SM-guld någonsin igen. Men det man kan veta är att laget man följer precis har gjort mål och det är egentligen det enda som är säkert. För grupp tre så är det bara målen som räknas – korta stunder av eufori som sedan bleknar i ett introvert: hmmm kan det här vara en vändning?

Diagnos:  Fläckvis eufori och konsekvent ambilvalens.

Oavsett vad det är som gör att du som supporter blir emotionell och skriker så finns det i varje fall något gemensamt det är att det alltid är som roligast när man precis har vunnit ett SM-guld. Eller hur? (Ja ni som håller på Norra AIK, Timrå eller Linköping har antagligen ingen större aning om hur det är).

Det handlar om att vara lojal till 100%

Igår gavs det en diagnos som flirtade lite med det klassiska ”Jag tänker – därför är jag”: Någon sådan kvasi-intellektuell aktivitet är inte planerad idag. Och det beror inte bara på att det blev mer än öl efter matchen igår´utan mer att det behövs någon form av kontakt med de mer vokalstinna delerna av hockeybefolkningen

Den andra gruppen – eller läger två – är oftast de som svarar läger 1 på olika forum. Läger ett säger ofta sparka någon! Medan läger två svarar med ”Sluta bua och slut upp bakom laget.” Låt oss titta lite närmare på grupp nummer två.

Läger två är de som fått en gensoppa med tillsynes mer attraktiva egenskaper som positivitet och lojalitet. Tyvärr är minnet och förståndet ofta lite för kort. Specifikt för den gruppen supporters är att deras reaktion vid förluster är ”nu sluter vi upp för laget och visar att vi tror på dem” – blandat med den så klassiska ”vi är världen bästa lag”. De brukar ofta prata om att ge laget lite tid och har därför stort överseende med många spelares brister i och med att de faktiskt har valt att spela med det bästa laget. För den här gruppen slutar egentligen aldrig säsongen – efter slutspelet börjar man redan ladda – man ser hur varje enskild spelare antagligen kommer att utvecklas positivt under nästa säsong och egentligen ingen kommer att bli sämre. Självklart är allt då bara en tidsfråga innan det vänder. För de  här personer är det ofta nyförvärv som bygger den bästa känslan av att ”nu jäklar – i år blir vi farliga”.

Diagnos: Imbecill lojalitet och avundsvärd positivitet…

När blir hockey på riktigt?

Det är dags att ställa lite relevanta frågor kring när blir egentligen ishockey på riktigt? Efter de senaste säsongernas hockeymässiga golgata verkar det som ingen någonsin ställer den mest relevanta frågan: När blir hockeyn på riktigt?

Normalt brukar en hockeysäsong börja med x antal träningsmatcher för att sedan följas upp av ett ännu större x antal seriematcher för att avsluta säsongen med ett varierande X-antal slutspelsmatcher. Under försäsongen viftas alla vinster och förluster bort med ”det är inte nu det gäller”. Man får och ger gärna en uppmaning som går ut på att man ska vänta till Elitserienpremiären för då vet vi om laget är bra. Inte allt för sällan förlorar man första matchen och sedan sporadiskt några till under hösten vilket ger en vidareutveckling av förut nämnda tips. Det brukar låta lite som: Det är fortfarande tidigt på säsongen och vi har många spelare att spela in i laget. När man sedan upptäcker att man fortfarande bara har 5 poäng ner till slutspelsträcket i december då börjar man bli lite svettig och gå tillbaka till ursprungsrådet: Det är inte nu det gäller – det är slutspelet man ska vara som bäst. Gärna följt av ”i slutspelet kan allt hända. När sedan slutspelet börjar upptfäcker man att det egentligen har varit helt glasklart hur det ska gå för laget. Innerst inne har man vetat hela

Jag tänkte vända blicken mot egen gylf och navelskåda lite för att sätta ord på mina egna observationer från ishockeyns supportervärld. Jag har i likhet med alla dåliga historier valt att dela upp det i tre-tal.

Läger ett består av de som fått olyckan att få egenskaper som innebär att man är  både negativ, desperat och impulsiv. Här räknas endast en sak och det är vinsten. Blir det ingen vinst så brukar varje förlust betyda att åtminstone två-tre personer ska hängas – det kan vara allt från 3:de tränaren, till ordförande och självklart någon av spelarna. Oftast väljs spelarna ut efter ålder – han är för gammal/ung eller om de är nyförvärv – han spelar bara för pengarna/ han är slut som artist. För den här gruppen börjar säsongen ungefär samtidigt som den första förlusten. Den viktigaste delen av säsongen är när matchen är slut så att man vet om man förlorat eller vunnit.

Diagnos: Vi förlorar – därför lever  jag.

Jag fortsätter mina hobbydiagnoser under morgondagen.

Vad är väl en match i Borås?

Jag var och kollade lite hockey igår. Ladan som kallas för ishall är väl inte mycket att vara stolt över för boråsarna. Charm? Ja kanske. Upplevelse? Ja i samma division som en 6 timmars brödkö i forna Sovjet. Det är konstigt att staden som byggt Sveriges billigaste arena inte kan göra något mer attraktivt för sitt numera relativt väletablerade hockeylag. Men skit i samma det var inte Borås HC:s hemmaarena vi skulle prata om utan om matchen som innehöll en hel del försäsongshockey.

För det första är det bara instämma i hyllningskörerna kring William Wallén. Jag har varit orolig för att den fart och attityd som Freddan tog med sig över till Nordamerika skulle lämna en stor lucka efter sig. Det verkar dock som jag kommer få fel. Vilket inte är speciellt ovanligt men däremot väldigt uppskattat.

Kan nr 61 dubbelW hålla samma frenesi och klass under säsongen så kommer han bli både omtyckt och trött under matcherna. Nu vet vi bakgrunden om honom så att han ska orka en hel säsong är väl inte helt troligt. Men om han kan ha ett snitt på varannan match så är jag mer än nöjd.

I det stora hela var det fantastiskt underhållande: hög fart och intesitet tillsammans med ett Tappara som inte verkade hänga med. Jag vet att det antagligen var otroligt viktigt rent psykologiskt med en vinst och att Honken fick hålla en ”Honken-nolla” (dvs endast ett insläppt). Det var bra både för oss som följer laget och för spelarna. Men som sagt jag sätter ett frågetecken bakom Tapparas skicklighet:

Tapparas skicklighet?

Sen är det också kul att se hur övriga juniorer tar för sig på planen. Även om det är försäsong och skillnaderna mellan spelarna är mindre än totalt sett så känns det bra med tanke på att Frölunda har ett rykte att återupprätta. Med tanke på vinsten för Juniorerna i Lilla ET så verkar timingen också vara bra.

Det ska bli kul att höra och läsa om nästa match – kan man bibehålla intensiteten i skridskoåkningen och inställningen så blir det säkert underhållande för er som ska dit.

***

Igår hade jag en förhoppning om att Speakern skulle få en chans att säga ”Pyörälä” på ett så roligt sätt som möjligt – så många gånger som möjligt. Nu fick han ju göra det i och med assisten men det var ju samtidigt så att det andra laget bestod helt av finländska namn som erbjöd en nog så svår utmaning att uttala.

***

Efter den här matchen ser jag fram emot att få se Joel i en kedja med till exempel Niklas och Koivistu. Jag tycker Joel var mycket bra igår. Samtidigt bör man med tanke på Pastorns skadeproblem planera för att ha Joel i en mer offensiv kedja än den med Pebben och Klingberg(?). På samma gång finns det ju det ju en risk med att ha Pastorn tillsammans med två som åker upp och ner snarare än i åttor fram till målgården. Men det är inte mitt problem – så länge vi inte kan se att pastorn kommer bli frisk någon längre stund i taget så är det väl lika bra att hoppas på ett nyförvärv eller åtminstone mer tid till Backman som gjorde en bra insats igår.

***

Samtidigt som jag sitter och skriver här så ser jag en tweet från Frölunda också som säger:

Och, det kommer en trevlig nyhet under eftermiddagen för alla som gillar Frölunda. Inget stort men ändå en kul grej många kan ta del av.

Man vågar knappt gissa vad det kan va? En ny indian, ingen indian? Eller kanske kan vi få det där orkesterdiket jag hoppades på till Goa Gubbar…

Ja vi får se under dagen

[edit]

Nu fick vi svaret:

Det blir Elitseriepremiär mot Timrå direkt i TV4. Matchen flyttades idag till fre 17sep, start 21:00. Gött med Frölunda i tv!

Ja inget orkesterdike men en äkta Fredagsmatch! Härligt

European Trophy fortsätter: Frölunda skadecoacher som vanligt

Idag är det dags för första hemmamatchen på länge. Nu är det ju inte hemma-hemma så att säga utan egentligen hemma/borta i och med att man åker till Borås för att sprida sitt hockeyevangelium till mindre upplysta byar.

Rent traditionellt borde man vara på tå. Läser man kommentarer från någon av tränarna ser det ut som att det finns anledning att tro att laget är på gång. Man har spelat bättre och bättre på bortaturnén men trots detta har det ändå inneburit mindre och mindre poäng. Jag får inte ihop logiken i det – men det är inte heller mitt jobb.

Tydligen är man på väg in i det som vi lärt oss känna igen som ”skade-coachning”. Pebben ska enligt WWS och Aftonbladet spela center idag. Alltså jag vet inte om det är speciellt smart om det är nu så att vi inte kan förvänta oss att Andreas Karlsson planerar att halta runt i cirklar med gipspjäxor och bandagelinnén även den här säsongen. Man borde ju verkligen planera för att han är sjuk jämnt så att man kan få åtminstone två fasta toppkedjor med Joel och Hahl som centrar och Mike som vikarierande 3:de center.

Ger man den tanken en chans att mogna över natten  förstår man att man inte kan coacha ett lag utifrån att en spelare ska vara skadad den mesta tiden, Tror man att det finns risk för det, ja då måste ju Nubben agera. Snarare än att världens minsta tränare Lill och Lillis ställer sig på varandras axlarna och säger till den något längre Per-Johan att han ska spela center.

Alternativet som plånboken skulle gilla är att man gör om Pebben till center eller Purjö till detsamma. Ja måste vara sånt här som man sitter och diskuterar runt läger elden, för det är en jäkla knipa man har hamnat i. Faktum är att det mest sannolika är att Karlsson inte kommer spela mer än kanske 35 matcher. Det är absolut 10-15 för lite och speciellt när det handlar om en tilltänkt spets till laget som varje gång han är skadad tvingar en av våra mest erfarna wingers spela center och i övrigt skapar oreda i laget.

***

Ikväll ser vi fram emot att få lite bjudningar från Tukka som spelar i Tappara. Det är han fanimig skyldig oss efter sina år här.

***

Vi ser fram emot en vinst ikväll då det verkar som Finland är den enda ligan som är tydligt sämre än vår.

Centerproblem i valtider

När pastorn slog upp en ny skada i lördags funderande man nästan om det var ett skämt. Som om det skulle ringa på dörren och Lennart Svan står utanför och välkomnar mig till blåsningen. Nu var det ju inte så. Utan det mest sannolika var ju faktiskt att Pastorn återigen var skadad.

Tittar vi tillbaka på Frölundas värvning av Andreas Karlsson så är det lätt att minnas att han var en sån där ”när han är klar med NHL ska vi ha honom-värvning”. Det var inte många supporters eller sponsorer som tyckte det var en dålig idé att värva honom. Minnet av hans senaste säsong i ES var ju fortfarande starkt och tänk om vi – som då befann oss kvar i vår ”vi är bäst i världen-fas” – kunde få en riktig frälsare till laget. Känslan var att när han väl hade skrivit på så skulle ju allt bli bra.

Nåja.

Jag skulle till och med sträcka mig så långt att även om han går in och dominerar efter att han kommer tillbaka från sin skada så är det fortfarande en riktigt dålig värvning. Inte för att han är offensivt dålig utan för att han inte fyllt den lucka som FHC så otroligt mycket behöver fyllla: En offensiv spetscenter att bygga ett lag kring.

Vi har alltså en kille som spelat mindre än 30 matcher på två säsonger. Han var ämnad för stordåd när han kom till Frölunda och planeringen var att han skulle bli den nya Jonas Johnsson.

Det blev inte riktigt så.

Resultatet blev tyvärr ett svårbalanserat lag som aldrig sett ut som det var tänkt de senaste 2-3 åren. Frölunda har sedan Andreas Karlsson gjorde entré gjort sig av med två mycket offensivt kompetenta centrar i Martin Plüss och Jonas Nordqvist samtidigt som man bytt dessa mot två mycket bra centrar i Hahl och Lundqvist. Säga vad man vill men det är inte offensiv kreativitet de har byggt sitt rykte på.

Jämför man de två centrarnas poängproduktion så framstår faktiskt Joel som den bättre av dem. Det är hårfint kan man tycka men ändå ser jag mer poäng i Joel än vad folk förväntar sig. Någonstans är det precis som om att bara för att Riku gjorde 41 poäng med Timrå så ska han göra samma sak här. Jag säger bara att likaväl som att stoppa in Riku i första kedjan kan det vara minst lika bra att slänga in Joel där.

I vilket fall som helst så är det lätt att lida med den sympatiske  Andreas Karlsson men sanningen är att  jag lider nästan lika mycket med Nubben. Han måste ligga sömnlös över hur den här värvningen har utvecklat sig. Det hade nästan varit bättre att han var riktigt dålig för då hade ju spelat i Leksand idag istället.

Å ena sidan hoppas jag att Andreas Karlsson tackar för sig och å andra sidan att han växer ut till en toppcenter i ES den här säsongen. Oavsett hur resultatet blir så hade det bästa varit om vi vetat vilket av de två alternativen som är det mest troliga.

Hmmm… 26 matcher på två säsonger, lägg till två säsonger med tveksam speltid i Tampa. Det är alltså mer än fem år sen han vann poängligan.

Med den faktan på bordet känns det inte som vi har ens 30 poäng från en frisk Pastor.

Men jag har väldigt gärna fel.

Pastorn är inte skadad på riktigt?

Jag ska villigt erkänna att jag inte har sett en enda av de matcher som spelades i helgen. Jag är relativt övertygad om jag inte är den enda. Detta ska dock inte hindra mig från att free-styla lite kring detta.

Tittar man på matcherna och turneringen som helhet har man två möjligheter: Antingen kallar man den för en försäsongsturnering och konstaterar att ”vi ändå inte är intresserade” eller så gör man som Janne Karlsson – formulerar en sanning: Spelar vi ska vi vinna varje gång.

Jag skulle innerst inne helst vilja se detta som en försäsongsturnering. Tänk vad mycket verklighet vi hade kunnat bortse ifrån! Vi skulla fortfarande vara en av de bästa ligorna i Europa– för sanningen är ju att vi bryr oss varken om matcher mot utländska lag eller träningsmatcher.

Så som jag ser väljer de som ska piska upp ett intresse för Elitserien att hänvisa till att vi bryr oss ändå inte för det är försäsong.Det är en konstig attityd gentemot ett initiativ som arbetats fram de senaste åren och som man är redo att satsa pengar i. För mig verkar det som egentligen handlar om att bara bry sig om de matcherna man vinner.

Jag kan inte rycka på axlarna och säga att det är ändå bara en försäsongsturnering. Hela tanken är väl att man ska få in goda vanor, vinnarinstinkt och bra känsla i truppen. Jag har svårt att se hur två förluster och en knapp vinst bidrar till det.

Framför allt är det svårt för att säga till Pastorn: Du bry dig inte om skadan vi spelar ändå inte på riktigt.

Blir du skadad på riktigt förlorar du och vinner också på riktigt.

Jag hoppas innerligt att man börjar vinna lite matcher nu på försäsongen – snart kan det vara försent och då kommer vi har förlora på riktigt också. Vilka bortförklaringar har vi då?

- Det är fortfarande tidigt på säsongen (en klassiker)

- Vi har ju många nya i truppen och har inte fått alla att dra åt samma håll. (Självklart)

- Vissa spelare är ju lite äldre och de är ofta lite svårtstartade. (Jaha… dags att byta jobb?)

- Det är inte dig det är mig det är fel… (Hörs alldeles för sällan.)

Vilken är din  favoritbortförklaring?